Vem bär skulden när en DAO brinner? Ansvaret bakom dramat

Klockan är efter midnatt och ett forum brinner. Ett förslag har just gått igenom. Några hundra miljoner kronor ur en gemensam kassa har redan flyttats, automatiskt, av ett smart contract som gjorde exakt det koden sa åt det att göra. I chatten rasar tusentals pseudonyma plånböcker. Någon ställer frågan som ingen kan svara på: vem ringer vi nu? Det finns ingen vd att sparka, ingen styrelse att stämma, ingen presschef, ingen HR-avdelning. Det finns bara transaktionen, som inte går att ångra, och ett röstprotokoll på en blockkedja.

Det där är DAO-drama: ljudet en organisation ger ifrån sig när den upptäcker, inför öppen ridå, att ingen egentligen bestämmer. Ibland är det en grundare som tar tillbaka makten, ibland en val (whale) som köper ihop rösterna över en helg, ibland en gemenskap som delar sig mitt itu och bråkar om vem som får behålla kassan. Mönstret återkommer så ofta att det har blivit en egen genre. Den här texten handlar inte om att räkna upp varje avsnitt i såpoperan, utan om att förklara varför den aldrig tar slut, och varför 2026 blev året då dramat plötsligt fick en juridisk nota.

Dramat är inte en bugg i systemet, det är designen

En DAO, decentralized autonomous organization, är i grunden ett försök att driva en organisation utan chefer. I stället för en hierarki finns en token som ger rösträtt, en gemensam kassa som styrs av smarta kontrakt, och en regel om att det som gemenskapen röstar igenom också verkställs. Löftet var att ersätta kontoret, bolagsstyrelsen och advokaterna med programkod och öppna omröstningar. Pengarna skulle ligga på kedjan, besluten skulle fattas av alla, och ingen enskild person skulle kunna dra i spakarna i hemlighet.

Problemet är det som löftet medvetet byggde bort. När du tar bort personen som bestämmer tar du också bort personen som är ansvarig. Ett vanligt bolag har en vd som kan ställas till svars, en styrelse som kan bytas ut, en revisor och en tillsynsmyndighet. En DAO i sin renaste form har ingenting av det. Och när det inte finns någon att hålla ansvarig blir den enda tillgängliga formen av ansvarsutkrävande just det vi kallar drama: ett offentligt, rörigt, pseudonymt skådespel i ett forum, där gemenskapen försöker döma i en rättssal som aldrig byggdes. Dramat är med andra ord inte ett tecken på att något gått sönder. Det är immunförsvaret i en kropp utan huvud. Frågan om vem som egentligen styr i en DAO leder nästan alltid vidare till en svårare fråga: vem bär ansvaret när det går fel?

Varför varje DAO förr eller senare blir ett drama

Tre strukturella drag gör dramat nästan oundvikligt. Det första är koncentrationen. Idén var en token, en röst för alla; verkligheten är att några få plånböcker sitter på nästan all röstmakt. En ofta citerad genomgång från Chainalysis visade att i tio stora DAO kontrollerade mindre än en procent av innehavarna omkring 90 procent av rösterna, enligt Cointelegraph. Hur en token fördelas redan före noteringen avgör alltså vem som har makten efteråt, något vi gått igenom i texten om hur din token fördelas före noteringen.

Det andra draget är apatin. Vanliga omröstningar i en DAO lockar ofta bara några få procent av innehavarna. När nästan ingen röstar räcker det med en samlad minoritet för att driva igenom i stort sett vad som helst, och den som har råd att köpa röster kan göra det öppet. Vi har beskrivit hur rösterna blivit en vara med ett pris i artikeln om när gemenskapsstyret blev en marknad. Det tredje draget är insatsen: många DAO sitter på kassor värda hundratals miljoner, ibland miljarder, kronor (en dollar kostade knappt tio kronor i oktober 2026, enligt Valutafx). Koncentrerad makt, tom vallokal och en enorm kassa: det är receptet på konflikt, och konflikt utan en ansvarig chef blir drama.

Dramerna faller i några återkommande mönster. Här är en snabb karta, för poängen är att alla slutar med samma obesvarade fråga.

Fallet ENS: dramat där grundaren blev hotet

Sommaren 2026 gav ENS, projektet bakom de läsbara .eth-adresserna, en lärobok i hur modernt DAO-drama ser ut. Medgrundaren och ENS Labs vd Nick Johnson delegerade omkring 3,26 miljoner ENS-token till sig själv och använde den röstvikten för att ensam blockera en förnyelse av DAO:ns säkerhetsråd. Parallellt drev han ett förslag om att flytta den löpande kontrollen över kassan, inklusive en donationsfond (Endowment) på omkring 100 miljoner dollar, till en utvidgad stiftelse. Delegater som protesterade kallade manövern en styrningsattack, inte utifrån, utan från projektets egen ledning.

Det intressanta är inte vem som hade rätt, utan att ingen visste vem man skulle vända sig till. Angriparen var grundaren. Vakten var säkerhetsrådet han just blockerat. Domstolen var samma forum där striden pågick. Till slut löstes det genom en omröstning i augusti 2026: förslaget »Next Era» gick igenom med cirka 1,2 miljoner token för och 480 690 emot, och administrationen av fonden på 65 miljoner dollar (drygt 640 miljoner kronor) lades under en styrelse med fem platser, bakom en nio dagars timelock och med ett säkerhetsråd som behöll vetorätt mot otillåtna transaktioner, enligt The Block. Resultatet var inte ett rån och inte heller en katastrof; det var en riktningsstrid, precis den sorts konflikt vi kartlade i genomgången av DAO-dramat hösten 2026. Men det lämnade kvar grundfrågan: om Johnson hade dragit iväg med kassan i stället, vem hade då burit ansvaret?

Ansvarsvakuumet var ingen olycka

Frasen »code is law» myntades för att beskriva ett ideal: att regler skrivna i kod verkställs exakt, utan mänskligt godtycke, utan att en chef kan ändra sig. Poängen var att slippa lita på människor. Men samma design som tar bort det mänskliga godtycket tar också bort den mänskliga ansvarigheten. Om utfallet bara är koden som kör, då finns det per definition ingen som kan sägas ha fattat det dåliga beslutet. Ansvarsvakuumet var inte en bugg. Det var en uttalad designprincip.

Hur det slår igenom såg vi i BonkDAO i juli 2026. En angripare köpte på sig ungefär en procent av BONK-utbudet för omkring 4,4 miljoner dollar (runt 44 miljoner kronor), tillräckligt för att nå beslutsgränsen, och lade ett förslag som flyttade kassan. Bara sju plånböcker röstade, av över 18 000 medlemmar, med 99,9 procents ja, och omkring 4,4 biljoner BONK värda ungefär 20 miljoner dollar (cirka 200 miljoner kronor) lämnade kassan atomärt, utan timelock eller multisig som kunde stoppa det, rapporterade CoinDesk. Det tekniskt obekväma är att koden gjorde allt rätt. Reglerna följdes till punkt och pricka. Och just därför fanns det ingen självklar skurk att peka ut.

Mönstret är inte nytt. Redan 2022 lånade en angripare över en miljard dollar via ett flash loan för att i en enda transaktion skaffa två tredjedelars röstmajoritet i Beanstalk och föra ut omkring 182 miljoner dollar (ungefär 1,8 miljarder kronor) genom protokollets nödförfarande, enligt Cointelegraph. Röstmakten lånades för några sekunder och lämnades tillbaka innan någon hann reagera. Vem var ansvarig? Angriparen, som inte bröt mot någon kodad regel? De tusentals som inte röstade? Utvecklarna som byggt in nödförfarandet? I en DAO utan juridiskt skal har svaret länge varit: ingen. Men den föreställningen har aldrig riktigt hållit, inte ens från allra första början.

Ursprungsdramat: The DAO och dagen då koden inte var lag

Hela genren har ett ursprung, och redan där fanns ansvarsparadoxen inbyggd. The DAO lanserades den 30 april 2016 som en gräsrotsfinansierad investeringsfond byggd som ett smart contract: ingen styrelse, ingen ledning, bara token-innehavare som röstade om vart kapitalet skulle gå. Den drog in omkring 150 miljoner dollar i ETH och var en av de största folkfinansieringarna av något slag vid den tiden. Den 17 juni 2016 utnyttjade en angripare ett så kallat reentrancy-fel i koden och förde bort ungefär en tredjedel av fonden, cirka 3,6 miljoner ETH, till en underliggande DAO med en 28 dagars spärr, en fördröjning som gav gemenskapen tid att reagera.

Det dramatiska var inte intrånget utan svaret. Om »code is law» skulle tas på allvar var pengarna lagligen borta, eftersom koden tillät uttaget, exakt samma logik som i BonkDAO tio år senare. I stället gjorde Ethereum-gemenskapen något som motsade hela premissen: den 20 juli 2016 genomfördes en hard fork som rullade tillbaka kedjan till före stölden, med ungefär 85 till 89 procents stöd, enligt The Block. Minoriteten som vägrade behöll den ursprungliga kedjan som Ethereum Classic, under parollen att koden faktiskt är lag. Lärdomen syntes redan då: när riktiga pengar försvinner har den verkliga ansvarspunkten aldrig varit koden, utan det sociala lagret, utvecklarna och gemenskapen som kan välja att köra över den. Det domstolarna gjorde 2026 var att göra det sociala ansvaret juridiskt bindande.

2026: året då domstolarna slutade köpa »ingen bestämmer»

Juridiken löste problemet på ett sätt som branschen inte väntat sig. I stället för att behandla en DAO som något nytt och laglöst grep domstolarna efter den äldsta och farligaste bolagsformen som finns: det formlösa delägarskapet, på engelska general partnership. Logiken är enkel. Om ett gäng människor driver en verksamhet tillsammans i vinstsyfte utan att ha registrerat ett bolag, då är de i lagens mening ändå ett bolag, bara utan det ansvarsskydd ett riktigt bolag ger. Och i ett sådant delägarskap svarar varje delägare personligen och solidariskt för hela verksamhetens skulder. Det närmaste svenska motsvarigheten är tanken bakom handelsbolaget och det enkla bolaget.

Det obehagliga är vilka domstolarna pekade ut som delägare: inte grundarna eller ett bolag någonstans, utan de som håller styrnings-token och aktivt deltar i besluten. Alltså väljarna. Rösten du avgav för att du brydde dig om projektet kan, enligt den här teorin, göra dig till delägare i något med obegränsat personligt ansvar. Hittills är detta i allt väsentligt en amerikansk rättsutveckling, inte svensk eller europeisk, men logiken reser lätt över gränserna, och tre fall ritade om kartan.

Sarcuni mot bZx: när din röst gör dig till delägare

Det första fallet började med ett intrång. I november 2021 lurade angripare till sig nycklarna från en utvecklare hos DeFi-protokollet bZx genom ett phishing-mejl och förde bort omkring 55 miljoner dollar (runt 550 miljoner kronor) från användarnas konton. Nitton drabbade användare, som tillsammans förlorat cirka 1,7 miljoner dollar, stämde. Deras teori var djärv: bZx DAO var ett formlöst delägarskap, och alltså var innehavarna av styrnings-token gemensamt och solidariskt ansvariga för vårdslösheten att inte ha säkrat plattformen.

I mars 2023 gav domaren Larry Burns i den federala domstolen för södra Kalifornien teorin delvis grönt ljus. Domstolen fann att käromålet tillräckligt väl hade påstått att bZx DAO var ett general partnership enligt kaliforniens bolagslag, och att en vårdslöshetstalan därmed kunde föras mot medlemmarna som delägare, enligt advokatbyrån Skadden. En avgörande nyans: domstolen avvisade talan mot två bolag som varit inblandade i protokollet, just för att de inte höll några BZRX-token, rapporterade ClassAction.org. Det var alltså innehavet och röstandet, inte koden eller bolagen bakom, som gjorde dig till delägare. För första gången fanns ett domstolssvar på frågan »vem bär ansvaret», och svaret var: du som röstade.

Samuels mot Lido: riskkapitalet hamnar i skottlinjen

Om bZx skrämde småspararna var nästa fall en väckarklocka för de stora. Andrew Samuels köpte LDO-token, styrnings-token i det populära stakingprotokollet Lido, via börsen Gemini våren 2023 och sålde med förlust. Han stämde Lido DAO för att ha sålt ett oregistrerat värdepapper, men det juridiskt intressanta var vilka han pekade ut som solidariskt ansvariga: inte bara en anonym massa röstare, utan tunga riskkapitalbolag som enligt stämningen aktivt deltagit i styrningen.

En federal domstol i norra Kalifornien lät 2024 teorin gå vidare förbi det första avvisningsyrkandet. Domstolen ansåg att det var tillräckligt väl påstått att Lido DAO fungerade som ett general partnership och att de som aktivt deltog i styrningen kunde vara delägare, däribland namngivna investerare som Andreessen Horowitz och Paradigm, enligt en genomgång från advokatbyrån Davis Wright Tremaine. Viktigt att hålla isär: beslutet kom i ett tidigt skede och prövade bara om påståendena var rimliga nog att gå vidare, inte om någon faktiskt var skyldig, och domstolen sparade själva sakfrågan till senare, påpekar advokatbyrån Fenwick. Men signalen var oöverträfflig: att skriva en stor check och sedan rösta i en DAO kan vara samma sak som att bli obegränsat ansvarig delägare. Det förklarar varför kapitalet plötsligt började kräva juridiska skal.

CFTC mot Ooki: att stämma något som inte har en adress

Innan man kan hålla en DAO ansvarig måste man kunna delge den en stämning, och här stötte myndigheterna på ett nästan komiskt praktiskt problem: hur lämnar man ett papper till en organisation utan kontor, utan styrelse och utan en enda namngiven företrädare? Den amerikanska råvarumyndigheten CFTC löste det genom att delge Ooki DAO via protokollets egen hjälpchatt och ett inlägg i dess forum. Domstolen godtog den ovanliga metoden.

I juni 2023 meddelade domaren William Orrick i norra Kalifornien en tredskodom mot Ooki DAO. Domstolen slog fast att Ooki DAO var en oregistrerad förening (unincorporated association) och därmed en »person» i lagens mening, fullt kapabel att hållas ansvarig för brott mot råvarulagstiftningen; domen innebar att DAO:n skulle stängas ned permanent och betala böter på 643 542 dollar (knappt 6,5 miljoner kronor), enligt advokatbyrån Proskauer och CFTC:s eget pressmeddelande. CFTC kallade det ett prejudikat, och det var det: en DAO kunde stämmas, delges och dömas som en juridisk person. De tre fallen tillsammans ritar en ny karta över ansvaret.

Mango-domen: när »tillståndslöst» blir en sköld i stället

Men decentraliseringen skär åt båda hållen, och det är här bilden blir riktigt rörig. I oktober 2022 manipulerade Avraham Eisenberg priset på Mango Markets och förde bort omkring 110 miljoner dollar (drygt en miljard kronor). Han dömdes i april 2024 för bland annat marknadsmanipulation och råvarubedrägeri. Sedan hände något oväntat.

I maj 2025 upphävde domaren Arun Subramanian i New York samtliga brottmålsdomar mot Eisenberg. Delvis handlade det om fel domsaga, men den principiellt viktiga delen var en annan: domstolen ansåg att Mango Markets var »permissionless and automatic», tillståndslöst och automatiskt, och att det därmed inte fanns tillräckliga bevis för att Eisenberg lämnat några falska uppgifter till någon, rapporterade Bloomberg och CoinDesk. När systemet bara är kod som kör, finns det ingen människa att luras. (Eisenberg sitter ändå fängslad, på en helt orelaterad dom för innehav av övergreppsmaterial.)

Sätt ihop det och du får en genuint obekväm bild. Samma egenskap, att ingen är i förarsätet, kan göra dig till obegränsat ansvarig delägare i ett civilmål och samtidigt rädda dig från en bedrägeridom i ett brottmål. »Ingen bestämmer» är alltså varken en frizon eller en fälla, utan båda samtidigt, beroende på vem som frågar och i vilket forum. Det är själva osäkerheten som driver branschens nästa drag.

Branschens motdrag: juridiska skal och återvändande chefer

Om problemet är att en naken DAO defaultar till ett obegränsat delägarskap, så är den självklara lösningen att ge den ett skal: en registrerad juridisk form som både skapar en ansvarig enhet och skyddar medlemmarna. Marshallöarna var först ut och blev 2022 den första suveräna stat som erkände DAO som juridiska personer genom sin DAO Act. Tjänsten MIDAO registrerar sådana bolag, utan krav på styrelse, kontor eller lokal företrädare, och enligt MIDAO fanns det 2026 fler än trehundra registrerade DAO, däribland styrstrukturer för kända DeFi-protokoll.

I USA gick Wyoming samma väg, först med en DAO LLC och sedan med en lättare konstruktion som trädde i kraft den 1 juli 2024: DUNA, en decentraliserad oregistrerad ideell förening med krav på minst hundra medlemmar. Riskkapitaljätten a16z, som varit med och tagit fram modellen, har kallat den ett genombrott och beskrivit Wyoming som en oas för DAO, något CoinDesk rapporterade om när lagstiftningen kom. Poängen med alla dessa skal är densamma: att återinföra just det »code is law» ville avskaffa, nämligen en identifierbar part som bär ansvaret.

Samma kraft drar också tillbaka människorna. När någon till slut måste kunna skriva under, vetoa en galen transaktion och stå till svars inför en myndighet, då glider makten tillbaka mot grundare, stiftelser och betalda proffs. Aave, ett av de största låneprotokollen med inlåning kring 26 miljarder dollar, drogs under 2026 in i en seg strid där de tunga tjänsteleverantörerna BGD Labs och Marc Zellers Aave Chan Initiative aviserade sorti. Zeller sammanfattade gnistan rakt: »The main spark is BGD leaving», och CoinDesk beskrev hur striden handlade om att en enda part satt på nog röstvikt för att driva igenom sin egen budget mot gemenskapens vilja. Drömmen var en organisation utan chefer. Ansvarsfrågan håller på att ge dem tillbaka.

Vad MiCA säger om DAO: nära nog ingenting

En svensk eller europeisk läsare undrar förstås var EU:s stora kryptoregelverk MiCA kommer in. Det korta svaret: med flit, nästan ingenstans. MiCA reglerar dem som ger ut kryptotillgångar och dem som erbjuder tjänster kring dem, alltså börser, växlare och förvarare, men undantar uttryckligen tjänster som tillhandahålls »fullt decentraliserat» utan någon mellanhand. DAO som juridisk form lämnades utanför den slutliga texten.

Problemet är att ingen har definierat vad »fullt decentraliserat» betyder. ESMA, EU:s värdepappersmyndighet, har själv konstaterat att decentralisering är en skala snarare än ett av- eller påläge, vilket betyder att de flesta DAO har tillräckligt med centrala inslag för att kanske ändå dras in i regelverket. Juridiska bedömare har beskrivit MiCA:s hållning som »utanför tillämpningsområdet, utanför synfältet», och Europeiska centralbanken har i en analys slagit fast att DAO i finansvärlden i grunden saknar rättslig status. Att falla utanför MiCA låter som frihet, men betyder i praktiken samma sak som i USA före rättsfallen: inget skal, ingen tydlig rättslig hemvist, och en latent risk att en domstol i efterhand pekar ut deltagarna som delägare.

Vad det betyder för dig som svensk token-innehavare

I Sverige är Finansinspektionen behörig myndighet under MiCA, och sedan den 1 oktober 2025 måste varje kryptobolag som vill fortsätta betjäna svenska kunder ha lämnat in en tillståndsansökan till FI eller avveckla verksamheten, enligt Finansinspektionen. Men lägg märke till vad det tillståndet gäller: börsen, växlaren eller förvararen du använder. Det säger ingenting om DAO:n du röstar i. Mellan dig och själva styrningen sitter ingen svensk tillsynsmyndighet alls.

Sverige har ingen särskild DAO-lag. En DAO utan juridiskt skal skulle beroende på upplägg kunna bedömas som ett enkelt bolag eller en ideell förening, och tanken bakom handelsbolaget, att delägare svarar personligen och solidariskt, finns i svensk associationsrätt precis som i den amerikanska. Ingen svensk domstol har prövat frågan, och de kaliforniska domarna binder inte en svensk domare. Men byggstenarna för personligt ansvar finns där, och ingen bör utgå från att »det är ju bara kod» håller i en svensk rättssal heller. Till det kommer att kryptoderivat (terminer, perpetuals) är finansiella instrument under MiFID II och övervakas av FI, inte av MiCA, och att vinster normalt kapitalbeskattas av Skatteverket. Några praktiska slutsatser:

• Rösta inte helt blint. I flera av de rättsliga teorierna är det just det aktiva deltagandet som kan göra dig till delägare, inte bara innehavet.
• Ta reda på om DAO:n har ett skal (Marshall Islands DAO LLC, Wyoming DUNA, en stiftelse på Caymanöarna). Finns inget skal är ansvarsfrågan öppen.
• Skilj på tokenvärde och kassavärde. En DAO vars kassa är värd mer än dess token drar till sig aktivistinvesterare, och det är ofta där dramat börjar.
• Kom ihåg vad FI faktiskt reglerar: tjänsteleverantören, inte protokollet och inte din röst.
• Behandla en styrnings-token som vilken deklarerbar tillgång som helst gentemot Skatteverket, inte som en gratis lott.

Är DAO döda eller bara på väg att bli vuxna?

Det är lätt att läsa allt detta som ett requiem. Rösterna köps, kassorna töms, grundarna kommer tillbaka och domstolarna delar ut personligt ansvar. Men en mer generös läsning är att genren bara håller på att bli vuxen. Ali Yahya, partner på a16z crypto, satte ord på lärdomen i en genomgång i Fortune: »We spent the last 10 years rediscovering the hard way that direct democracy is a bad idea.» I samma text avfärdade Simon Hudson från konstnärs-DAO:n Botto dödsförklaringarna: »Are they dead? Certainly not. Have a lot of people been burned by them? Oh yeah.»

Varför det alls går fel har Ethereums medgrundare Vitalik Buterin förklarat mer precist än de flesta. I essän Moving beyond coin voting governance påpekar han att en styrnings-token egentligen buntar ihop två rättigheter, ett ekonomiskt intresse och en röst, och att dessa två är »very easy to unbundle». Det är precis den klyvningen som gör det billigt att låna röstmakt med flash loans eller köpa den på en marknad, utan att bära den ekonomiska risken. Lösningarna, som vi gått igenom i texten om att laga gemenskapsstyret, pekar alla åt samma håll: timelocks, vetoråd, minskad styrningsyta och, när allt annat fallerar, ett juridiskt skal med en ansvarig part.

DAO-drama är med andra ord inte ett tecken på att experimentet misslyckats, utan på att det möter verkligheten. Löftet var en organisation utan någon i förarsätet. Det 2026 lärde oss är att »ingen i förarsätet» aldrig riktigt var sant: någon röstar, någon delegerar, någon skriver koden, och förr eller senare frågar en domstol vem det var. Dramat är det ljud som uppstår när den frågan ställs offentligt för första gången. Och nästa gång ett forum brinner efter midnatt är det värt att minnas att frågan »vem ringer vi nu» inte längre är retorisk.

Vanliga frågor

Vad betyder DAO-drama?

DAO-drama är de offentliga konflikter som uppstår i en decentraliserad autonom organisation (DAO) när det inte finns någon chef eller styrelse som kan fatta och försvara ett beslut. Det kan handla om en grundare som tar tillbaka makten, en storägare som köper ihop röster, eller en gemenskap som splittras kring kassan. Dramat utspelar sig i öppna forum och omröstningar eftersom det saknas en vanlig organisation att utkräva ansvar av.

Kan jag bli personligt ansvarig för att rösta i en DAO?

Möjligen. Amerikanska domstolar har i fall som Sarcuni mot bZx och Samuels mot Lido låtit teorin gå vidare att en DAO utan juridiskt skal är ett formlöst delägarskap, där de som håller styrnings-token och aktivt deltar i besluten kan vara personligen och solidariskt ansvariga. Ingen svensk domstol har prövat frågan, men svensk associationsrätt känner samma grundtanke, så aktivt deltagande är inte riskfritt.

Vad är en governance-attack i en DAO?

En governance-attack är när någon skaffar tillräckligt med röstmakt för att driva igenom ett förslag som gynnar angriparen, ofta att föra ut kassan. Det kan ske genom att låna röster med ett flash loan, som i Beanstalk 2022, eller genom att köpa ihop token inför en omröstning, som i BonkDAO 2026. Ofta bryts ingen kodad regel, vilket gör ansvarsfrågan svår.

Omfattas DAO av MiCA och Finansinspektionens tillsyn?

Oftast inte direkt. MiCA reglerar dem som ger ut kryptotillgångar och dem som erbjuder tjänster, och undantar tjänster som är »fullt decentraliserade» utan mellanhand, men begreppet är odefinierat. Finansinspektionen ger tillstånd till börser, växlare och förvarare som betjänar svenska kunder, inte till själva DAO:n eller till din röst i den.

Är en DAO ett bolag i juridisk mening?

Det beror på. Utan ett registrerat skal har domstolar behandlat en DAO som ett formlöst delägarskap eller, som i CFTC mot Ooki, som en oregistrerad förening och en »person» som kan stämmas. Många DAO skaffar därför ett juridiskt skal, till exempel ett Marshall Islands DAO LLC eller en Wyoming DUNA, för att skapa en ansvarig enhet och skydda medlemmarna.

Av Henrik Wallin, senior redaktör på HOGE Wire med bevakning av DeFi, styrning och kryptoreglering.