Kryptoförvarare jämförda 2026: vem står bakom din ETP?

Du köpte en bitcoin-ETP i din ISK, klickade hem den som vilken aktie som helst och kände dig klok: exponering mot bitcoin utan seed-fraser, utan att röra en privat nyckel och utan risken att tappa bort en hårdvaruplånbok. Men i samma ögonblick lämnade du ifrån dig det svåraste problemet i hela kryptovärlden, själva förvaringen, till ett företag du aldrig valde och antagligen inte kan namnge. Bakom CoinShares, den svenskgrundade ETP-jätten, sitter förvararna Komainu och Zodia. Bakom de amerikanska spot-fonderna sitter, för det mesta, ett enda bolag.

I september 2026 förvarar Coinbase runt 84 procent av alla bitcoin som ligger i börshandlade fonder, motsvarande cirka 77 miljarder dollar (omkring 740 miljarder kronor), enligt en genomgång som CryptoSlate gjort av fondernas egna prospekt. En enda hackad, konkursad eller frusen aktör skulle alltså kunna påverka nästan hela den reglerade bitcoin-marknaden på samma gång. Det är den verkliga förvaringsfrågan för 2026, och den handlar inte längre bara om »dina nycklar eller deras«. Den handlar om vilken förvarare, och om hur du skiljer en robust valvvägg från en skör.

Den här genomgången jämför de förvarare som faktiskt håller mynten bakom börser, fonder och banker: Coinbase, BitGo, Anchorage, Komainu, Zodia, Fireblocks och Bitpanda. Vi tittar på charter och tillsyn, på skillnaden mellan MPC och multisig, på försäkringar som låter större än de är, på proof of reserves, och på vad svensk och europeisk rätt (MiCA artikel 75 och Finansinspektionen) faktiskt ger dig om det värsta händer. I skrivande stund kostar en bitcoin runt 78 000 dollar (cirka 749 000 kronor) och en ether omkring 2 465 dollar (cirka 23 700 kronor), med amerikansk inflationsstatistik på tur samma vecka, enligt Yahoo Finance.

Vad en kryptoförvarare faktiskt gör

En kryptoförvarare (custodian) håller de privata nycklar som styr tillgångar på en blockkedja, för någon annans räkning. Det låter enkelt, men det svåra är inte att lagra en nyckel. Det svåra är att lagra den så att varken en yttre angripare, en anställd inifrån eller en programvarubugg kan flytta pengarna, samtidigt som förvararen ändå kan flytta dem när en kund legitimt begär det. Hela yrket ligger i den spänningen.

En seriös förvarares kärnfunktioner är fem. För det första nyckelgenerering och lagring, oftast i djup kylförvaring bakom en hårdvarusäkerhetsmodul (HSM). För det andra segregering, att kundens tillgångar hålls åtskilda från bolagets egna, både bokföringsmässigt och på kedjan. För det tredje signering med policykontroller: belopp, mottagaradresser och tidsfönster som kräver flera godkännanden. För det fjärde ett register över positioner och en revisionsbar logg. För det femte rapportering och försäkring. En kvalificerad förvarare med ett banklikt förtroendemandat gör allt detta under tillsyn; en vanlig börs hot-wallet gör oftast bara delar av det.

Skillnaden mot självförvaring är principiell. Väljer du att hålla nycklarna själv, till exempel via en smart plånbok som Safe eller Ambire, bär du hela ansvaret men slipper motpartsrisken. Väljer du en förvarare byter du bort nyckelrisken mot en förtroenderisk: du litar på att bolaget, dess reglering och dess kod gör det de säger. Resten av den här artikeln handlar om hur du bedömer just den tilliten.

Förvararen är din verkliga motpart, inte appen

De flesta svenskar som äger kryptoexponering gör det via en kedja de sällan tänker på: du, sedan en app, mäklare eller bank, sedan en ETP-utgivare, och först längst ner en förvarare som faktiskt håller mynten. Varje led lägger till ett lager förtroende, men det är det sista ledet som bär den tunga risken. Om förvararen fallerar spelar det ingen roll hur snygg appen var.

CoinShares är det tydligaste svenska exemplet. Bolaget grundades av svenskar och hette tidigare XBT Provider, som 2015 noterade världens första bitcoin-baserade värdepapper på Nasdaq Stockholm. I dag håller CoinShares inte mynten själva. Enligt bolagets egen dokumentation förvaras tillgångarna bakom deras fysiska ETP:er hos Komainu, en förvarare reglerad på Jersey, medan Zodia introducerats som förvarare för XBT Provider-produkterna.

Poängen är att den motpartsrisk du faktiskt bär är förvararens, inte appens. Andreas Antonopoulos gamla maxim, »not your keys, not your coins«, gäller lika mycket i det institutionella lagret som i din egen plånbok. Skillnaden är att du på det institutionella lagret dessutom har lagar, försäkringar och tillsyn att luta dig mot, förutsatt att du vet vilka de är och vad de täcker. Låt oss börja där koncentrationen är som störst.

Coinbase och koncentrationen: 84 procent på ett ställe

Den enskilt viktigaste siffran i hela förvaringslandskapet 2026 är inte ett pris. Det är en marknadsandel. Enligt CryptoSlates genomgång av fondprospekten använder fonder som motsvarar 84,1 procent av de amerikanska bitcoin-ETF-tillgångarna (77,1 miljarder dollar av 91,71 miljarder) Coinbase som förvarare eller huvudförvarare; med en striktare metod som räknar bort delade upplägg landar siffran på 80,8 procent. Greg Tusar, ansvarig för institutionella produkter på Coinbase, har själv sagt att bolaget redan förvarar mer än 80 procent av världens krypto-ETF:er, enligt Crypto Briefing.

Fördelningen är brant: enligt samma prospektgenomgång står BlackRocks IBIT ensam för runt 55,7 miljarder dollar och Grayscales fonder för cirka 14,67 miljarder. En handfull mindre fonder använder andra lösningar. VanEck anlitar Gemini, Fidelity förvarar i eget dotterbolag, ARK listar Coinbase, BitGo och Anchorage som möjliga förvarare, och Valkyrie namnger Komainu. Det viktigaste steget mot spridning kom i april 2025, när IBIT lade till Anchorage Digital som andraförvarare, om än utan att flytta några tillgångar.

Varför spelar det roll för dig som svensk sparare? För att den där diversifieringen du trodde att du köpte kanske inte finns. Om nästan alla reglerade produkter i slutänden pekar mot samma valv, blir det valvet en systemrisk (en single point of failure) för hela den reglerade marknaden på en gång. Coinbase är en av branschens mest granskade aktörer, reglerad som förtroendebolag under New Yorks banklag och kvalificerad förvarare, så problemet är inte att bolaget är dåligt. Problemet är att koncentration i sig är en risk, oavsett hur god enskild aktör man samlats kring.

De reglerade tungviktarna: charter, licens och tillsyn

Det som skiljer en förvarare från en annan är sällan tekniken (den konvergerar), utan den juridiska ramen. Här har 2026 blivit ett vattendelarår. BitGo omvandlade sitt trust-bolag i South Dakota till en federalt chartrad nationell trust-bank, BitGo Bank & Trust, N.A., efter fullt godkännande från den amerikanska banktillsynen OCC, och blev via sin NYSE-notering den 22 januari 2026 det första publika, federalt chartrade infrastrukturbolaget för digitala tillgångar, enligt BusinessWire. Vd Mike Belshe kallade det kulmen på över ett decennium av att bygga reglerad, institutionell infrastruktur.

BitGo var dock inte först med ett bankcharter. Anchorage Digital fick redan i januari 2021 grönt ljus från OCC som första nationella kryptobank i USA. Coinbase Custody drivs som ett förtroendebolag under New Yorks finanstillsyn NYDFS. På den europeiska sidan pågår en bankdriven kapplöpning: Standard Chartered meddelade i maj 2026 att storbanken tar över Zodia Custodys reglerade förvaringsverksamhet, medan infrastrukturplattformen knoppas av till ett fristående bolag, Zodia Solutions, med Julian Sawyer som vd, enligt Standard Chartereds pressmeddelande. Sawyer sammanfattade drivkraften kärnfullt för CoinDesk: varje enskild bank kommer snart att behöva kunna hålla digitala tillgångar.

Komainu, ett samriskbolag mellan Nomura, Ledger och CoinShares, är reglerat på Jersey. Fireblocks är ett specialfall: bolaget är egentligen en infrastrukturleverantör snarare än en fristående förvarare, och driver, enligt egna uppgifter, MPC-tekniken bakom fler än 80 banker. Bitpanda, licensierad CASP i Österrike, levererar förvaringsteknik till bland andra Deutsche Bank via Taurus. Tabellen nedan sammanfattar hur de skiljer sig.

MPC eller multisig: hur nyckeln delas i praktiken

Två arkitekturer dominerar professionell förvaring, och de bygger på helt olika filosofier om tillit. Multisig (flersignatur) betyder att flera separata nycklar krävs för att flytta pengar, och att ett smart kontrakt på kedjan kontrollerar att tillräckligt många (M av N) har skrivit under. Allt sker öppet och kan granskas av vem som helst on-chain. MPC (secure multi-party computation) går motsatt väg: en enda nyckel skapas aldrig i sin helhet utan delas i fragment (shards) som räknar fram en signatur tillsammans, utan att nyckeln någonsin sätts ihop. Resultatet blir en enda signatur på kedjan.

Skillnaden fångas väl av de två ledande leverantörerna själva. Safe beskriver saken som att multisig externaliserar tilliten till verifierbar kod, medan MPC internaliserar tilliten i system och infrastruktur som inte kan granskas fullt ut på kedjan. Fireblocks framhåller å sin sida att den fullständiga nyckeln aldrig skapas, lagras eller sätts ihop, och att tillsynsmyndigheter erkänt MPC som en giltig modell för självförvaring sedan 2019. Bägge har rätt om sig själva; frågan är vilken sorts risk du hellre bär.

För institutioner vinner MPC ofta på flexibilitet: nyckeldelarna kan bytas utan att pengarna flyttas, det fungerar över alla kedjor och kostar mindre i avgifter. För den som värderar oberoende granskning vinner multisig, eftersom allt kan verifieras direkt mot kedjan. Trenden 2026 är konvergens, där MPC-delar används som signerare i ett multisig-upplägg. Tabellen ställer egenskaperna mot varandra.

Kylförvaring, HSM och air-gap: var nyckeln bor

Oavsett om en förvarare valt MPC eller multisig måste nyckelmaterialet fysiskt bo någonstans, och där skiljer proffsen på tre temperaturer. Hot storage är nycklar på en dator med internetuppkoppling, snabbt men mest utsatt. Warm storage är delvis isolerat, med extra godkännandesteg. Cold storage är helt frånkopplat, ofta i en hårdvarusäkerhetsmodul (HSM), en manipulationssäker box som utför signeringen internt utan att nyckeln någonsin lämnar den. Djup kylförvaring lägger till fysiska valv, geografisk spridning och rutiner som kräver flera personer.

De mest konservativa uppläggen är air-gappade: signeringsdatorn har aldrig rört ett nätverk, och transaktioner förs över manuellt via QR-koder eller SD-kort. Samma logik driver de bästa hårdvaruplånböckerna för privatpersoner. En institutionell förvarare industrialiserar bara principen med redundanta HSM:er, dubbel kontroll och katastrofåterställningsplaner för när en tröskel av nycklar går förlorad samtidigt.

Men, och det här är den obekväma sanningen som resten av artikeln kretsar kring, kall lagring skyddar bara nyckeln. Den skyddar inte mot att den programvara som avgör vad som ska signeras har fel. Ledgers ordförande och vd Pascal Gauthier har uttryckt saken skarpt i bolagets egen blogg: allt som ligger i mjukvara är i praktiken nästan omöjligt att skydda fullt ut. Den insikten blir konkret längre ner, i fallet Liquid Network.

Försäkringen: vad den täcker, och vad den aldrig täcker

Förvarare älskar att skylta med försäkringsbelopp, och de låter betryggande tills man läser det finstilta. Enligt en sammanställning från Spark har BitGo en Lloyd’s-polis på omkring 250 miljoner dollar (cirka 2,4 miljarder kronor), medan Coinbase Custody uppger en brottsförsäkring på runt 320 miljoner dollar (cirka 3,1 miljarder kronor) tecknad via Aon. Anchorage och Komainu bär Lloyd’s-syndikattäckning där beloppen ofta är sekretessbelagda.

Det avgörande är vad dessa poliser täcker: stöld, externa intrång i hot- och warm-wallets och fysisk förlust av nyckelmaterial. Det de i regel inte täcker är protokollexploatering, buggar i smarta kontrakt och motpartsfallissemang, och, viktigast av allt, förvararens egen konkurs. En polis på 320 miljoner dollar ska dessutom ställas mot hundratals miljarder i förvarade tillgångar; den täcker en enskild incident, inte ett systemhaveri.

Lika viktigt för svenska sparare: de amerikanska insättningsgarantierna gäller inte. Digitala tillgångar hos en förvarare, även en med nationellt bankcharter som BitGo eller Anchorage, omfattas varken av den federala insättningsgarantin FDIC eller av investerarskyddet SIPC. Krypto är varken en bankinsättning eller ett registrerat värdepapper i den meningen. Det enda som gäller är förvararens egen privata försäkring, med alla undantag den bär. Bankcharter höjer tillsynsnivån, men det förvandlar inte bitcoin till en garanterad insättning.

Proof of reserves: kan du bevisa att mynten finns?

Efter FTX blev proof of reserves (bevis på reserver) branschens standardsvar på misstroende. Den vanligaste metoden bygger på ett Merkle-träd, en kryptografisk struktur som låter varje kund bekräfta att just deras saldo ingår i en total ögonblicksbild av tillgångarna. Det låter som en lösning, men det är bara halva ekvationen.

Nic Carter på Castle Island Ventures, som populariserade metoden, är själv tydlig med begränsningarna i sin genomgång för beslutsfattare: ett reservbevis visar tillgångar vid en viss tidpunkt, inte skulder. Det säger ingenting om lån utanför balansräkningen, om tillgångar som lånats in just för ögonblicksbilden, eller om samma mynt pantsatts flera gånger. Ett ärligt reservbevis måste paras med ett bevis på skulder, och även då kan trädet konstrueras oärligt. Nollkunskapsbevis (ZK) håller på att göra metoden mer robust, men de är ännu inte norm.

För en institutionell förvarare är den mer meningsfulla garantin ofta en oberoende revision av typ SOC 1 respektive SOC 2, där en extern revisor granskar kontroller kring segregering, nyckelhantering och intern åtkomst. Coinbase låter till exempel Deloitte utföra sådana granskningar. När du bedömer en förvarare är frågan alltså inte bara »har ni proof of reserves«, utan »bevisar ni även skulderna, och vem reviderar era kontroller«. Att verifiera i stället för att lita på är hela poängen, och det gäller lika mycket det du själv signerar som det förvararen visar dig, något vi utvecklat i vår genomgång av blindsignering och EIP-7702.

När förvaring går fel utan att en enda nyckel stjäls

Den 6 september 2026 fick branschen en obekväm påminnelse om Gauthiers poäng. På Liquid Network, en bitcoin-sidokedja som drivs av en federation, tömdes reserven från 4 205 BTC till 202 BTC på mindre än en halv minut. Sammanlagt fördes runt 3 996 BTC (omkring 320 miljoner dollar, cirka 3,1 miljarder kronor) ut i en enda peg-out-transaktion, enligt CoinDesk.

Det anmärkningsvärda är att inga nycklar stals. Roten var en cache-bugg i valideringsprogramvaran (Elements), som lät angriparen skapa L-BTC utan täckning och växla dem mot riktiga bitcoin. Federationens flersignatur på elva av femton nycklar, var och en i en HSM, skrev under en peg-out som såg fullständigt giltig ut, eftersom programvaran som matade signerarna felaktigt hade bedömt att uttaget hade täckning, enligt Chainalysis. Blockstream var tydliga med att inga federationsnycklar komprometterades. Angriparna kallade sig själva white hats i ett OP_RETURN-meddelande, återlämnade omkring 3 400 BTC och behöll runt 598,5 BTC (cirka 47 miljoner dollar).

Läxan för förvaringsvalet är brutal: en multisig auktoriserar, den granskar inte. Den starkaste nyckelhanteringen i världen skyddar dig inte om lagret ovanför nycklarna, valideringslogiken och bokföringen, har fel. När du jämför förvarare räcker det alltså inte att fråga hur de lagrar nycklar. Du måste fråga hur de verifierar att en transaktion är giltig innan de signerar den. Tabellen nedan sorterar de senaste årens stora incidenter efter vilket lager som brast.

MiCA artikel 75: det juridiska skydd EU faktiskt ger

Här har européer, och därmed svenskar, ett försprång framför amerikanska sparare. EU:s kryptoregelverk MiCA (förordning 2023/1114) innehåller i artikel 75 en särskild ansvarsregim för förvaring. En auktoriserad leverantör av kryptotillgångstjänster (CASP) måste rättsligt och operationellt hålla kundernas tillgångar åtskilda på kedjan, föra ett register över positioner, ha en skriftlig förvaringspolicy och tydliga återlämningsrutiner.

Det viktigaste är ansvaret. En CASP är enligt artikel 75 ansvarig för förlust av kundens tillgångar eller av åtkomstmedlen om förlusten kan tillskrivas leverantören, upp till marknadsvärdet vid tidpunkten för förlusten. Och eftersom tillgångarna ska hållas segregerade är de i princip skyddade i en konkurs: leverantörens egna borgenärer ska inte kunna komma åt kundtillgångar. Ovanpå detta lägger regelverket DORA krav på operativ motståndskraft, inklusive hur tredjepartsleverantörer av förvaringsinfrastruktur ska hanteras, vilket är direkt relevant givet koncentrationen kring ett fåtal MPC-plattformar.

I Sverige är det Finansinspektionen som är behörig myndighet under MiCA. Det betyder att en svensk kund som anlitar en MiCA-auktoriserad förvarare har en tydlig väg till upprättelse och tillsyn som helt saknar motsvarighet i det amerikanska systemet, där förvaringsreglerna fortfarande är ett lapptäcke. Det juridiska skyddet är dock bara så starkt som förvararens auktorisation: en tjänst utanför MiCA, eller en renodlat decentraliserad lösning, ger dig ingen CASP att rikta krav mot.

Konkurstestet: Celsius, FTX och skillnaden mellan förvaring och lån

Det verkliga stresstestet för en förvaringslösning är inte ett hack, utan en konkurs. Och där avgörs allt av ett ord i villkoren: förvaring eller lån. Fallet Celsius blev prejudikatet. I januari 2023 slog domare Martin Glenn i New York fast att insättningar i bolagets Earn-konton tillhörde konkursboet, i enlighet med de villkor kunderna godkänt, enligt CoinDesk. Earn-kunderna blev vanliga oprioriterade borgenärer, medan de som använt bolagets separata Custody-konton behandlades annorlunda. Samma pengar, olika kontotyp, helt olika utfall.

FTX visar en annan fälla. Konkursboets utbetalningar 2026 beräknas på tillgångarnas dollarvärde vid konkursansökan den 11 november 2022, då en bitcoin kostade omkring 16 871 dollar. Borgenärerna får 100 till 142 procent tillbaka mätt i dollar, men de har missat mer än en fyrdubbling av priset på den underliggande tillgången, enligt CoinDesk. En dollaråterbäring på 105 procent är en förlust om bitcoin mångdubblats under tiden. Ironiskt nog betalas pengarna ut just via förvarare som BitGo och Kraken.

Läxan är att villkoren, inte tekniken, avgör vem som äger mynten när det brinner. Ett »konto« hos en börs kan juridiskt vara vad som helst från äkta segregerad förvaring till ett osäkrat lån till bolaget. Det är samma principiella lärdom som när ett DAO-hack visade sig vara helt tillåtet enligt protokollets egna regler, en historia vi berättat i Koden tillät det: det som står i det finstilta, eller i koden, är det som faktiskt gäller. Läs villkoren innan du behöver dem.

Den svenska vinkeln: ETP i ISK, Safello och förvararen du aldrig valde

För svenska sparare formas förvaringsvalet i hög grad av skatten. En krypto-ETP kan ligga i ett investeringssparkonto (ISK) eller en kapitalförsäkring och beskattas då med den låga schablonskatten, medan själva myntet, om du håller det direkt, beskattas som kapital med 30 procent och redovisas post för post på blankett K4. Den skattekilen driver svensk detaljhandel mot ETP:er, och därmed rakt in i famnen på utländska förvarare som Komainu, Zodia och Coinbase. Du väljer en produkt på Nasdaq; du väljer sällan medvetet vem som håller mynten.

Samtidigt växer ett svenskt alternativ fram. Safello blev det första svenska bolaget att få CASP-tillstånd under MiCA av Finansinspektionen, med auktorisationen beviljad den 13 oktober 2025. Tillståndet omfattar uttryckligen förvaring och administration av kryptotillgångar för kunders räkning, utöver handel och överföring, enligt bolagets eget pressmeddelande. Safello har varit registrerat hos FI sedan 2013 och noterat på Nasdaq First North sedan 2021.

Regelklockan har dessutom redan ringt. Från den 1 oktober 2025 måste varje kryptoföretag som vill fortsätta betjäna svenska kunder ha ansökt om tillstånd hos FI eller avveckla verksamheten, enligt Finansinspektionen. En svensk sparares realistiska förvaringsval står alltså mellan tre vägar: självförvaring, en MiCA-licensierad CASP som Safello, eller en ETP vars mynt sitter hos en utländsk förvarare. En liten tröst i sammanhanget är att Sverige saknar arvsskatt, vilket gör generationsskiften av kryptotillgångar enklare än i många andra länder, förutsatt att arvingarna faktiskt kommer åt nycklarna eller kontot.

Så granskar du en förvarare

Att jämföra förvarare låter tekniskt, men det går att koka ner till en checklista som fungerar oavsett om du bedömer en börs, en ETP-utgivare eller en fristående förvarare. Gå igenom punkterna innan du binder upp något av värde, och var särskilt uppmärksam på de punkter där svaret är vagt eller sekretessbelagt.

• Charter och tillsyn: vem reglerar dem (OCC, NYDFS, JFSC, FCA, eller MiCA via FI)? Ett bankcharter höjer ribban, men gör inte tillgången till en garanterad insättning.
• Segregering och konkursskydd: hålls dina tillgångar åtskilda på kedjan, och är de skyddade från förvararens borgenärer? Under MiCA artikel 75 ska de vara det.
• Bevis och revision: finns proof of reserves som även omfattar skulder, och görs oberoende SOC 1/SOC 2-granskningar?
• Försäkringens omfattning: läs vad den täcker, inte bara beloppet. Protokollbuggar, konkurs och motpartsrisk ligger nästan alltid utanför.
• Arkitektur: MPC, multisig eller bådadera, och hur verifieras en transaktion innan den signeras?
• Koncentration: hamnar du i samma valv som alla andra? Fråga om andraförvarare och spridning.
• Jurisdiktion och exit: vilken lag gäller vid tvist, och hur enkelt kan du flytta tillgångarna därifrån?

Ingen förvarare klarar alla punkter perfekt, och det ska de inte behöva. Poängen är att veta vilken risk du faktiskt bär, så att valet blir medvetet snarare än en bieffekt av vilken app som var enklast. Framtiden pekar dessutom mot att gränsen mellan förvarare och plånbok suddas ut, i takt med att agentdrivna konton börjar spendera och signera åt oss, ett skifte vi utforskat i plånboken som spenderar åt dig. Desto viktigare att förstå vem som håller nycklarna redan i dag.

Frequently Asked Questions

Vad är skillnaden mellan en kryptobörs och en kryptoförvarare?

En börs är en handelsplats där du köper och säljer, medan en förvarare är den som faktiskt håller de privata nycklarna till tillgångarna. Många börser är också förvarare för sina kunder, men de anlitar ofta en specialiserad tredjepartsförvarare i bakgrunden. Det juridiskt avgörande är om ditt konto är äkta segregerad förvaring eller något annat, till exempel ett lån till bolaget, eftersom det avgör vem som äger mynten om börsen går i konkurs.

Är mina kryptotillgångar skyddade om förvararen går i konkurs?

Det beror på upplägget. Under EU:s MiCA-regelverk, artikel 75, ska en auktoriserad förvarares kundtillgångar hållas segregerade och vara skyddade från leverantörens egna borgenärer. Amerikanska insättningsgarantier som FDIC och SIPC täcker dock inte krypto, ens hos förvarare med bankcharter. Fallen Celsius och FTX visar att villkoren du godkänt, förvaring kontra lån, i praktiken avgör om du får tillbaka dina tillgångar och till vilket värde.

Vem förvarar egentligen bitcoin bakom en svensk bitcoin-ETP?

För den svenskgrundade utgivaren CoinShares förvaras mynten bakom de fysiska ETP:erna hos Komainu, en förvarare reglerad på Jersey, medan Zodia används för XBT Provider-produkterna. På den bredare marknaden håller Coinbase runt 84 procent av all bitcoin som ligger i börshandlade fonder. Med andra ord: när du köper en krypto-ETP väljer du en produkt, men sällan medvetet vem som håller nycklarna.

Vad är skillnaden mellan MPC och multisig?

Multisig kräver flera separata nycklar och verifieras öppet av ett smart kontrakt på kedjan, vilket gör det granskbart men kedjespecifikt och dyrare i avgifter. MPC delar upp en nyckel i fragment som aldrig sätts ihop, signerar utanför kedjan och fungerar över alla kedjor, men kräver att du litar på leverantörens infrastruktur. Institutioner föredrar ofta MPC för flexibiliteten, medan multisig vinner på oberoende granskbarhet. Under 2026 kombineras modellerna alltmer.

Täcker förvararens försäkring alla mina förluster?

Nej. De vanliga brotts- och specieförsäkringarna (till exempel Coinbase runt 320 miljoner dollar och BitGo runt 250 miljoner dollar) täcker stöld, intrång i hot-wallets och fysisk förlust av nyckelmaterial. De täcker normalt inte protokollbuggar, fel i smarta kontrakt, motpartsfallissemang eller förvararens egen konkurs. Beloppen ska dessutom ställas mot hundratals miljarder i förvarade tillgångar, så en försäkring täcker en enskild incident, inte ett systemhaveri.

Av Yuki Tanaka, senior redaktör på HOGE Wire med fokus på plånböcker, förvaring och kryptobörser.