Inbördeskriget i Aave: när byggarna lämnade sin DAO

Under större delen av 2026 pågick det mest omskrivna DAO-dramat i kryptons historia, och nästan ingen av protokollets vanliga användare märkte något av det. Inga pengar stals. Ingen bugg i ett smart kontrakt utnyttjades. Ingen flashlånsattack tömde någon kassa. Ändå lämnade de tre viktigaste teknik- och styrningsleverantörerna Aave, det största låneprotokollet i decentraliserad finans, inom loppet av bara några månader.

Aave är inte vilken DAO som helst. Vid slutet av oktober 2026 låste protokollet runt 17,6 miljarder dollar i värde (ungefär 175 miljarder kronor), vilket gjorde det till det överlägset största i hela sektorn med omkring en tredjedel av allt kapital i on-chain-långivning, enligt DefiLlama. Det är den blåaste av alla blue chips i DeFi, med mer än dubbelt så mycket kapital som tvåan Morpho (cirka 11,1 miljarder dollar, drygt 110 miljarder kronor). Och det var exakt det som gjorde året så uppseendeväckande: om inte ens Aave kan hålla ihop sitt gemenskapsstyre, vad säger det då om alla andra?

De flesta DAO-dramer vi har skrivit om handlar om stöld, om en storägare som köper sig till makt, eller om vem som bär det juridiska ansvaret när allt rasar. Striden i Aave var något annat. Det var en långsam maktkamp mellan grundarens bolag och den gemenskap som på pappret äger protokollet, en konflikt som mer liknade ett fientligt bolagsövertagande i ultrarapid än ett rån. Precis som vi beskrev i genomgången av höstens riktningsstrider är den obekväma sanningen att ingen bröt mot reglerna. Reglerna var problemet.

Den här texten följer hela förloppet, från den första tvisten om några försvunna avgifter i december 2025, via uttåget av Aaves mest betrodda leverantörer under våren 2026, fram till höstens paradox: protokollet slog intäktsrekord medan dess styrning brann. Det är berättelsen om vad som händer när bolaget som bygger en DAO:s mjukvara bestämmer sig för att det hellre vill driva bolaget.

Vad ett inbördeskrig i en DAO egentligen är

En DAO, en decentraliserad autonom organisation, är i sin renaste form en kassa och en röstmaskin. Token-innehavare lägger förslag, röstar, och ett smart kontrakt verkställer utfallet. Det finns ingen styrelse, ingen vd och ingen som kan säga nej till ett giltigt beslut. I teorin är det demokrati utan mellanhänder. Hur själva röstningen går till i praktiken, med delegering, quorum och tidslås, har vi gått igenom i maskineriet bakom gemenskapsstyret.

Problemet är att en kassa och en röstmaskin inte bygger någon mjukvara. Någon måste skriva koden, sätta riskparametrarna, uppdatera kontrakten och driva webbplatsen där användarna faktiskt lånar och lånar ut. I ett stort protokoll är det här heltidsarbete för specialistfirmor. De kallas tjänsteleverantörer, och de betalas av DAO:n genom just de styrningsförslag som token-innehavarna röstar om. Det är en elegant lösning med en inbyggd spricka: den som kontrollerar rösterna kontrollerar lönerna, och den som skriver koden kontrollerar vad som faktiskt händer.

Ett inbördeskrig i en DAO uppstår när de två grupperna slutar lita på varandra. Inte när en utomstående angripare bryter sig in, utan när insiderna, grundarbolaget och de betalda proffsen, drar åt olika håll om vart protokollet ska gå och vem som ska få betalt för att ta det dit. I Aave blev den sprickan till en avgrund, och det gick att följa i realtid på en offentlig styrningsforum.

De fyra aktörerna

För att förstå dramat måste man känna de fyra parterna. Alla fyra var tills nyligen en del av samma ekosystem, lojala mot samma protokoll, men med helt olika intressen.

Aave Labs är grundarbolaget, lett av Stani Kulechov, som startade protokollet (ursprungligen ETHLend) redan 2017. Labs bygger kärnmjukvaran, driver webbgränssnittet aave.com och lanserar nya produkter som Horizon och mobilappen. Det är bolaget som gjorde Aave, men det är formellt sett bara en av många leverantörer till DAO:n. BGD Labs var den centrala teknikleverantören, det team som enligt egen uppgift skrivit merparten av koden bakom Aave V3. Aave Chan Initiative (ACI), grundat av Marc Zeller, var DAO:ns mäktigaste politiska operatör: en styrningsleverantör som skrev förslag, samlade röster och i praktiken fungerade som protokollets inofficiella premiärminister. Chaos Labs var riskhanteraren, firman som under tre år satte de parametrar som avgör hur mycket användare får låna mot sina säkerheter.

Gnistan: CoW Swap och de försvunna avgifterna

Allt började med en integration som få lade märke till. I början av december 2025 rullade Aave ut en bytesfunktion byggd på CoW Swap i sitt gränssnitt, med avgifter på mellan 15 och 25 räntepunkter per byte. Den 11 december publicerade en pseudonym delegat vid namn EzR3aL ett öppet brev i Aaves styrningsforum med en obekväm fråga: vart tog avgifterna vägen?

Genom on-chain-analys spårade delegaten pengarna till en privat adress som kontrollerades av Aave Labs, inte till DAO:ns kassa. Enligt analysen rörde det sig om ungefär 200 000 dollar i veckan (drygt två miljoner kronor), eller omkring 10 miljoner dollar på årsbasis (cirka 100 miljoner kronor), som flöt till bolaget i stället för till gemenskapen. The Block rapporterade att delegater öppet började tala om en smygande privatisering av protokollet.

Aave Labs svar gick rakt till konfliktens kärna: gränssnittet aave.com är en produkt som bolaget driver, skild från det DAO-styrda protokollet. Därför, menade Labs, kunde bolaget själv välja integrationer och behålla de intäkter som hörde till att driva frontend-sidan. Det lät rimligt, men det öppnade en fråga som skulle definiera hela året: var slutar protokollet och var börjar bolaget? Om Aave Labs fritt kan dirigera om intäkter från den webbplats de flesta användare uppfattar som Aave, hur mycket av Aave är då egentligen decentraliserat? crypto.news och Unchained beskrev en gemenskap som plötsligt insåg att den inte var säker på svaret.

Striden om varumärket

Avgiftsbråket var förrätten. Huvudrätten kom några dagar senare. Den 16 december 2025 lades ett förslag fram om att flytta Aaves varumärkestillgångar, själva domänen aave.com, konton i sociala medier, GitHub-förråden, varumärkesrättigheter och namnrättigheter, till en juridiskt strukturerad enhet under DAO:ns kontroll. Tanken var att det som alla kallar Aave faktiskt skulle ägas av dem som röstar om Aave.

Den 22 december eskalerade Aave Labs ensidigt frågan till en Snapshot-omröstning som pågick från den 23 till den 26 december, mitt under julhelgen och medan diskussionen fortfarande var i full gång. Flera i gemenskapen protesterade mot att en så stor fråga drevs till beslut så snabbt. Utfallet blev ett tydligt nej till att lägga varumärket under DAO:ns kontroll: 55,29 procent emot, 41,21 procent nedlagda och bara 3,5 procent för, enligt Cointelegraph. AAVE-token föll med omkring 14 procent i spåren av bråket, rapporterade AMBCrypto.

Det som verkligen fick optiken att svaja var att Kulechov enligt uppgift köpt AAVE för omkring 10 miljoner dollar (ungefär 100 miljoner kronor) strax före omröstningen. Han förnekade att köpet påverkade utgången och sade att resultatet väckte viktiga frågor om hur Aave Labs och token-innehavarna egentligen hänger ihop ekonomiskt. Men när en grundare storhandlar röster dagarna före en avgörande omröstning hamnar man snabbt i den gråzon vi kartlade i priset på en röst: ingenting olagligt, allt ifrågasatt.

Konflikten drog in tunga namn från resten av branschen. Evgeny Gaevoy, grundare av marknadsgaranten Wintermute, konstaterade i Cointelegraphs genomgång att frågan om hur värde fångas i token-ekonomin är avgörande inte bara för Aave utan för hela kryptosektorn. Hasu, strategisk rådgivare åt Lido, skrev att han som långvarig Aave-investerare hoppades att alla parter kunde sätta sig vid bordet och utforma en lösning som samlar allt under antingen en enda token eller en aktiestruktur. Översatt: det här är inte en lokal bråkstake, det är en principfråga om vem ett DeFi-protokoll tillhör.

Aave Will Win och misstanken om röstköp

Om varumärkesomröstningen var en seger för gemenskapen blev nästa strid det omvända. I slutet av februari 2026 lade Aave Labs fram ett ramverk med den självsäkra titeln Aave Will Win. Det var ett budgetpaket på omkring 51 miljoner dollar (ungefär 500 miljoner kronor) för att finansiera utvecklingen av nästa generation av protokollet, V4, och den bredare produktsatsningen. Konkret skulle DAO:n byta 42,5 miljoner dollar i stablecoins (drygt 420 miljoner kronor) plus 75 000 AAVE mot ett löfte om att produktintäkterna skulle styras tillbaka till kassan.

Den 2 mars klarade förslaget en vägledande Snapshot-omröstning med 52,58 procent för, omkring 42 procent emot och cirka 5 procent nedlagda, enligt CoinMarketCap Academy. En marginal på några få procent i en fråga värd en halv miljard kronor. Och det var här Marc Zeller satte ner foten.

I en detaljerad forumanalys hävdade Zeller att om man räknade bort rösterna från ett antal adresser kopplade till Aave Labs hade förslaget inte gått igenom. Enligt honom kom ungefär 233 000 AAVE från Labs-anknutna adresser, varav 111 000 var delegerade av medgrundaren Stani Kulechov själv. Utan de rösterna, menade Zeller, hade utfallet svängt till ungefär 497 100 nej mot 387 000 ja, rapporterade The Block. Själva poängen var brännande: den största mottagaren av budgeten satt också på de avgörande rösterna. Att paketet dessutom innehöll 75 000 AAVE, som i sig bär rösträtt, gjorde kritiken bara värre. FinanceFeeds beskrev hur Zeller stödde riktningen men krävde hårdare finansiella skyddsräcken och en tydlig åtskillnad mellan den som får pengar och den som röstar om dem.

Det bör sägas att gemenskapen till slut fick igenom intäktsdelen. I april formaliserade en bindande on-chain-omröstning ramverket med omkring 75 procents stöd och ett anslag på 25 miljoner dollar (cirka 250 miljoner kronor) till Aave Labs, i utbyte mot att 100 procent av produktintäkterna styrs till DAO:ns kassa, vilket CoinDesk kallade en milstolpe som avslutade en månadslång strid om vem som kontrollerar intäkterna. Ekonomiskt vann token-innehavarna. Men legitimitetssåret från marsomröstningen läkte aldrig, och det var det såret som fick leverantörerna att packa väskorna.

Tidslinjen över ett sammanbrott

Konflikten utvecklades inte över en natt utan som en serie beslut där varje steg gjorde nästa oundvikligt. Så här såg förloppet ut, från den första integrationen till höstens lugn efter stormen.

Uttåget: tre leverantörer lämnar på sju veckor

Den första som gick var BGD Labs. Den 20 februari 2026 meddelade teknikteamet att det skulle sluta bidra till Aave när kontraktet löpte ut i april, med hänvisning till oenighet om protokollets riktning och om hur styrningen fungerade i praktiken. BGD hade skrivit lejonparten av V3-koden, och deras kritik var att V4 drevs igenom utan verklig förankring hos dem som skulle bygga och underhålla det. The Defiant rapporterade om ett team som kände sig överkört av sin egen uppdragsgivare.

Elva dagar senare, den 3 mars, kom nästa besked, och det var en jordbävning. Marc Zeller meddelade att Aave Chan Initiative skulle avvecklas under fyra månader och lämna DAO:n senast i juli. ACI var inte vilken leverantör som helst, det var protokollets politiska nav. När Zeller fick frågan om den främsta orsaken svarade han kort att det var BGD:s avhopp som tänt gnistan, enligt The Block. Men hans skarpaste formulering var ett principiellt avståndstagande: det finns, sade han, ingen roll för en oberoende tjänsteleverantör i en miljö där den största budgetmottagaren sitter på odeklarerad röstmakt och använder den på sina egna förslag.

Den tredje att gå var Chaos Labs. Den 6 april lämnade riskhanteraren sin roll efter tre år, och gjorde det genom att tacka nej till ett behållningspaket värt fem miljoner dollar (cirka 50 miljoner kronor). Chaos Labs hade begärt åtta miljoner dollar (runt 80 miljoner kronor) för att fortsätta, men fick nej. Firman pekade på att V4 var ett helt nytt protokoll som dubblade arbetsbördan eftersom V3 måste fortsätta rulla parallellt, och att man drivit uppdraget med förlust i tre år, enligt The Block. Avskedsinlägget finns kvar att läsa i Aaves styrningsforum.

Zellers anklagelse, Kulechovs svar

I grunden stod två oförenliga världsbilder mot varandra. Zellers version var att en enda aktör, Aave Labs, höll tillräckligt med röstmakt för att driva igenom sina egna budgetförslag, och att samma röstmakt när som helst kunde stänga av betalningsströmmen till en obekväm leverantör. I en sådan miljö, menade han, är oberoendet en illusion: man arbetar på nåder hos den man är satt att granska. Det var inte ett gräl om pengar, det var ett gräl om huruvida Aave fortfarande var en DAO eller ett bolag utklätt till en.

Kulechovs version var en annan. Aave Labs såg sig som bolaget som faktiskt byggde allt, från kärnkoden till webbplatsen till de nya produkterna, och ansåg sig därför ha rätt att kontrollera sina egna produkter och sitt eget varumärke. Köpet av AAVE var, enligt honom, ett tecken på att grundaren trodde på projektet, inte ett försök att köpa en omröstning. Han förnekade att hans token-innehav styrde utgången och framhöll behovet av tydligare ekonomisk samordning mellan Labs och innehavarna. Där den ena sidan såg ett övertagande såg den andra en grundare som försvarade det han byggt.

Det obekväma är att båda kan ha rätt samtidigt. Aave Labs byggde verkligen protokollet, och en grundare med både den största budgeten och de tyngsta rösterna är i praktiken en styrelse, oavsett vad organisationsschemat säger. Decentraliseringen fanns på pappret; kontrollen fanns hos bolaget.

Privatiseringen av Aave?

När tre leverantörer lämnar på sju veckor slutar man leta efter en enskild skurk och börjar fråga sig om det är själva strukturen som är problemet. Analyshuset Tiger Research ställde frågan rakt ut i en rapport med rubriken Is Chaos Labs Exit the Privatization of Aave?. Slutsatsen var obekväm: bakom fasaden av DAO-styrning hade Aave Labs i praktiken utövat det verkliga beslutsfattandet, och leverantörernas avhopp raderade tre års oberoende expertis på en gång.

Det är den strukturella läsningen av dramat. Med BGD borta försvann den oberoende tekniken, med ACI borta försvann den oberoende politiken, och med Chaos Labs borta försvann den oberoende riskbedömningen. Kvar stod en DAO som fortfarande röstar, men där nästan alla med kompetens att lägga ett trovärdigt motförslag nu är borta. Flera kommentatorer började tala om Aave som ett enmansbolag i decentraliserad förklädnad. Det var inte en kupp. Det var en långsam konsolidering, beslut för beslut, där varje steg var fullt förenligt med reglerna.

Det säger också något om en dold skörhet i hela DeFi. De specialistfirmor som sätter risk, skriver kod och sköter politik åt de stora protokollen är förvånansvärt få, och samma namn återkommer hos protokoll efter protokoll. När en sådan relation brakar samman, som i Aave, blir det inte bara ett lokalt gräl utan ett stresstest av en modell som en stor del av branschen lutar sig mot. Frågan Aave tvingade fram var obekväm: om de mest erfarna leverantörerna kan resa sig och gå när som helst, hur stabilt är egentligen det de lämnar efter sig?

Men protokollet då? Ett rekordår mitt i branden

Här kommer vändningen som gör hela historien förvirrande. Medan styrningen brann hade Aave det bästa året i sin historia. Protokollet redovisade intäkter på omkring 907 miljoner dollar för 2025 (ungefär 9 miljarder kronor) och ytterligare cirka 333 miljoner dollar under första halvåret 2026 (drygt 3,3 miljarder kronor), siffror så starka att storbanken Standard Chartered inledde bevakning av AAVE som tillgång, enligt KuCoin.

Samtidigt behöll Aave sin förstaplats i hela DeFi. Visserligen tappade protokollet en del kapital under hösten, från runt 19 miljarder dollar i slutet av september till omkring 17,6 miljarder i slutet av oktober, i takt med att Morpho vann mark, rapporterade Crypto Daily. Men Aave var fortfarande störst, med bred marginal. I juni sjösattes dessutom Aavenomics 3.0, ett system som automatiskt köper tillbaka omkring 292 AAVE per dag från en intäktsbas på runt 400 miljoner dollar på årsbasis och styr 100 procent av produktintäkterna till token-innehavarna, enligt Crypto Daily.

Ett protokoll i kris redovisar inte de siffrorna. Och det är kanske den mest obekväma lärdomen av alltihop: för den vanliga användaren som lånar ut USDC eller belånar sin ETH spelade det politiska sammanbrottet ingen som helst roll. Produkten fungerade hela tiden. Styrningsdramat var verkligt, men det var ett drama för insiders, inte för slutanvändare.

Samtidigt vore det naivt att läsa rekordsiffrorna som ett friskintyg. Det var just oberoende granskare, riskhanterare och en högljudd opposition i forumet som historiskt fångat felkonfigurerade parametrar och svaga förslag innan de hann göra skada. Ett protokoll som tappar den funktionen kan se oslagbart ut, ända till dagen det inte gör det längre. Starka intäkter och koncentrerad makt är inte varandras motsatser; de kan vara samma mynt sett från två håll.

Aave V4: vart protokollet tog vägen

Mitt i allt detta levererade Aave sin största tekniska uppgradering någonsin. Den 30 mars 2026 gick V4 live på Ethereums huvudnät med en ny arkitektur, en modell med nav och ekrar: tre centrala likviditetsnav (Core, Plus och Prime) och elva ekrar som var och en har sina egna riskparametrar och säkerheter, enligt KuCoin. Därefter spreds V4 till fler kedjor: Avalanche i juli, Arc i september och Base i oktober.

Lanseringen på Base var särskilt talande. Den kom med ett eget aktienav som listade USDC vid sidan av tokeniserade aktier som Apple och Tesla, ett tydligt steg mot den institutionella finansvärld som Aave uppenbart siktar på. Det är precis den utveckling vi följt i genomgången av tokeniserade aktier, där gränsen mellan kryptobörs och Wall Street suddas ut. Poängen för vår historia är denna: V4 var exakt det bygge som BGD sade drevs igenom utan förankring. Den tekniska riktningen och styrningskonsolideringen var inte två skilda händelser, de var samma händelse. Att styra ett protokoll mot institutionella aktieprodukter är något ett bolag gör, inte en folkmassa.

Vad Aave säger om varenda DAO

Det är frestande att se Aave som ett undantag, en särskilt dysfunktionell organisation. Sanningen är det omvända. Aave är inte värst, Aave är bara störst, och därför syns problemet tydligast där. Koncentrationen av makt är regel, inte undantag, i DAO-världen. En ofta citerad analys från Chainalysis fann att i de största DAO:erna kontrollerar mindre än en procent av innehavarna omkring 90 procent av rösterna, enligt Cointelegraph. När så få sitter på så mycket är frågan inte om en aktör kan dominera, utan bara vilken.

Branschens egna tungviktare har börjat säga det högt. Ali Yahya, partner på riskkapitalbolaget a16z crypto, sammanfattade det för Fortune med en mening som kunde stå som motto för hela året: We spent the last 10 years rediscovering the hard way that direct democracy is a bad idea. Det är ett anmärkningsvärt erkännande från en av de investerare som finansierat drömmen om direktdemokrati on-chain.

Här ligger kärnan. Tjänsteleverantörsmodellen existerar just därför att riktigt arbete kräver ansvar och kompetens som token-röstning inte kan leverera. Men i samma ögonblick som proffsen tar över det dagliga arbetet blir token-innehavarna publik snarare än ägare. Och om grundarbolaget dessutom sitter på de avgörande rösterna är cirkeln sluten: en formellt decentraliserad organisation som i praktiken styrs som ett företag. Aave visade att decentralisering inte är ett tillstånd man uppnår en gång, utan en egenskap man ständigt kan förlora, en röst och en leverantör i taget.

Sverige, Finansinspektionen och MiCA:s decentraliseringsglapp

För en svensk läsare är Aave-dramat mer än en underhållande maktkamp långt borta. Det pekar rakt på ett hål i regelverket. EU:s kryptoregelverk MiCA undantar tjänster som tillhandahålls på ett fullt decentraliserat sätt utan någon mellanhand, men lagstiftaren definierade aldrig vad full decentralisering egentligen innebär, och DAO:er föll i praktiken mellan stolarna i den slutliga texten. Aave är det perfekta exemplet på varför glappet spelar roll: är ett protokoll fullt decentraliserat när grundarbolaget kontrollerar varumärket, webbplatsen, färdplanen och de avgörande rösterna?

Frågan är allt annat än akademisk för svenska innehavare. Sedan den 1 oktober 2025 måste varje kryptoföretag som vänder sig till svenska kunder ha ansökt om tillstånd hos Finansinspektionen enligt MiCA, annars ska verksamheten upphöra. Men en DAO har inget kontor, ingen styrelse och ingen vd som kan fylla i en ansökan. När gränsen mellan gemenskap och bolag suddas ut, som i Aave, blir frågan om vem Finansinspektionen överhuvudtaget skulle kunna hålla ansvarig ännu svårare. Vi har tittat närmare på just den ansvarsluckan i vem som bär skulden när en DAO brinner.

Två saker är värda att hålla isär. Det ena är att derivat på AAVE, som terminer och eviga kontrakt, inte faller under MiCA alls utan under värdepappersregelverket MiFID II, som Finansinspektionen också övervakar. Det andra är att ingen svensk domstol ännu har prövat vad en DAO är i juridisk mening; ett oförpackat DAO liknar i svensk rätt närmast ett enkelt bolag eller en ideell förening, vilket kan få konsekvenser för deltagarnas personliga ansvar, men det är ett resonemang, inte ett prejudikat. Tills vidare lever svenska Aave-innehavare i samma gråzon som alla andra: de äger en röst i något som ingen myndighet riktigt vet hur den ska klassificera.

Vad dramat lär oss

Mot slutet av 2026 lugnade det hela ner sig. Uttåget var fullbordat, V4 fortsatte rulla ut på nya kedjor, och styrningen återgick till sitt vanliga innehåll: justerade räntor, nya ekrar, rutinmässiga förslag. Aave var fortfarande störst i DeFi. Dramat dödade aldrig protokollet. Det gjorde bara något nästan mer avslöjande: det visade alla vad Aave egentligen var hela tiden.

Fyra lärdomar står kvar. För det första att tjänsteleverantörerna är de verkliga arbetarna i en DAO, och att de kan säga upp sig. För det andra att en grundare med både den största budgeten och de tyngsta rösterna är en styrelse i allt utom namnet. För det tredje att en produkt kan blomstra samtidigt som dess politik kollapsar, eftersom slutanvändare bryr sig om att det fungerar, inte om vem som vann forumomröstningen. Och för det fjärde att decentralisering är ett påstående att granska, inte ett faktum att ta för givet.

DAO-drama är inte alltid en kapprustning om en tömd kassa. Ibland är det bara en styrningsmodell som långsamt visar sitt sanna ansikte. Aave gav oss årets tydligaste bild av det, och den mest obekväma, just för att ingen gjorde något fel. Alla följde reglerna hela vägen ner.

Vanliga frågor

Vad var inbördeskriget i Aave 2026?

En utdragen maktkamp under 2026 mellan grundarbolaget Aave Labs och DAO:ns oberoende tjänsteleverantörer: BGD Labs, Aave Chan Initiative och Chaos Labs. Konflikten handlade om kontroll över avgifter, varumärke och röstmakt, och ledde till att alla tre leverantörerna lämnade protokollet utan att något hack eller någon stöld inträffade.

Hackades Aave under konflikten?

Nej. Till skillnad från många andra DAO-dramer stals inga pengar och ingen bugg utnyttjades. Användarnas insättningar var hela tiden säkra och protokollet fortsatte fungera normalt. Det var en ren styrnings- och maktkonflikt, inte ett säkerhetsbrott.

Varför lämnade BGD Labs, ACI och Chaos Labs?

Leverantörerna ansåg att Aave Labs koncentrerade för mycket makt genom att samtidigt vara den största budgetmottagaren och kontrollera avgörande röster, bland annat i omröstningen Aave Will Win. Till det kom oenighet om V4:s riktning och om ersättningen, särskilt för Chaos Labs som drivit sitt uppdrag med förlust i tre år.

Vem är Marc Zeller och vad är Aave Chan Initiative?

Aave Chan Initiative (ACI) var Aaves mest inflytelserika styrningsleverantör, en firma som skrev förslag och samlade röster, och Marc Zeller var dess grundare och protokollets främsta politiska röst. I mars 2026 meddelade han att ACI skulle avvecklas, vilket blev en av konfliktens tydligaste vändpunkter.

Påverkar Aave-dramat vanliga användare och svenska innehavare?

För vanliga användare fortsatte produkten fungera och protokollet slog till och med intäktsrekord. För svenska innehavare är den större frågan reglering: sedan den 1 oktober 2025 måste kryptoföretag som riktar sig till svenska kunder ha sökt tillstånd hos Finansinspektionen enligt MiCA, men en DAO har ingen tydlig juridisk motpart, vilket gör ansvarsfrågan olöst.

Henrik Wallin bevakar DeFi, gemenskapsstyre och kryptoreglering för HOGE Wire.