White-hat eller tjuv? Gråzonen i kryptohackens post-mortem

Klockan 15:53:10 UTC den 6 september 2026, i Liquid-block 4 050 336, började ett av årets märkligaste kryptobrott. En angripare utnyttjade en bugg i den öppna Elements-mjukvaran som driver Liquid Network, Blockstreams Bitcoin-sidokedja, och präglade ur tomma intet omkring 4 000 bitcoin i obackad L-BTC. På drygt tjugo minuter tömdes cirka 95 procent av federationens reserv, ett värde på ungefär 3 miljarder kronor räknat på dagskursen kring 751 000 kronor per bitcoin (CoinGecko, crypto.news).

Sedan hände det som gör historien till något annat än en vanlig stöld. Angriparen började skriva meddelanden rakt in i blockkedjan via OP_RETURN-fält. Det första löd, i översättning: ”Fixa buggen först. Kedjan är i fara vid senaste commit just nu. Se till att varje nod är patchad. Sedan skickar vi tillbaka pengarna på ett säkert sätt när vi bekräftat fixen.” Signaturen: ”vi är white-hats.” Blockstream svarade med ett ord som avgör hela debatten: stöld.

Meddelandet på blockkedjan: när en tjuv kallar sig white-hat

Under de följande dygnen skickade angriparen tillbaka 3 400 bitcoin, ungefär 85 procent av bytet, efter att Blockstream hade patchat sina bridge-noder. Kvar behöll personen 598,5 bitcoin, omkring 450 miljoner kronor, och beskrev summan som en självutnämnd bounty på tio procent (The Block). Tio procent är ingen slumpmässig siffra. Den är själva standardtaxan i kryptovärldens inofficiella förhandlingskultur, och att angriparen kände till den säger något om hur institutionaliserad den här gråzonen har blivit.

HOGE Wires kulturbevakning har redan obducerat post-mortemen som genre: hur en rapport är uppbyggd, vem som skriver den, vilka protokoll som överlever ett hack och vilka som dör, och vad som händer när fallet till slut hamnar i domstol. Den här texten handlar om en annan fråga, den svåraste av dem alla: var går gränsen mellan en white-hat och en tjuv, vem har rätt att dra den, och vad betyder ”ansvarsfullt avslöjande” i ett system där koden är öppen, oföränderlig och tillgänglig för vem som helst? Liquid-fallet är den perfekta ingången, eftersom båda sidor åberopar moralen och bara en av dem kan ha rätt.

Vad som faktiskt gick sönder: en cachebugg, inte en nyckel

För att förstå tvisten måste man förstå felet, och felet var ovanligt elegant. Liquid använder konfidentiella transaktioner där beloppen är dolda bakom kryptografiska så kallade rangeproofs. För att spara beräkningskraft cachar noderna resultatet av tidigare verifieringar. Problemet: cachenyckeln byggdes av rangeproofens bytes och beloppsåtagandet, men utelämnade tillgångsgeneratorn och scriptPubKey (crypto.news). Två olika transaktioner kunde därmed få samma cachenyckel, och ett tidigare godkänt giltigt-svar kunde återanvändas där det inte hörde hemma. Resultatet blev L-BTC utan täckning.

Det här var alltså en konsensusbugg, inte en stulen nyckel. Skillnaden är avgörande. Federationens multisig, där 11 av 15 så kallade functionaries måste signera en peg-out, godkände utbetalningen utan att blinka, för en multisig kan inte upptäcka ett fel i konsensusreglerna själva; den ser bara en transaktion som noderna redan kallat giltig. Reserven föll från drygt 4 200 bitcoin till bara ett par hundra kvar. Att grundorsaken inte satt i ett smart kontrakt utan i verifieringslogiken är ett mönster vi känner igen från årets övriga stora fall, från firmware-buggar i hårdvara till komprometterade signeringsnycklar; vår genomgång av hårdvaruplånböcker visar hur ofta roten sitter någon helt annanstans än i själva kontraktet.

Blockstreams vd Adam Back beskrev senare buggen som införd ”genom en felaktig buggfix, till en AI-hittad bugg som dessutom var icke-kritisk”, och lovade att L-BTC-pegen täcks en mot en (Cryptotimes). Formuleringen är värd att lägga på minnet, för valet att skylla på en AI-hittad bugg är i sig ett drag i den post-mortem-retorik som avgör vems felet blir.

Patchen som skrek: N-dagsproblemet i öppen källkod

Här ligger den obekväma kärnan i hela fallet. Rättningen fanns redan. Commiten som band cacheverifieringen till både tillgångstyp och scriptPubKey lades i Elements-master den 3 augusti och merge:ades till den publika master-grenen den 2 september, men den kom aldrig ut i en taggad release (crypto.news). Federationens noder körde version 23.3.3 från den 13 april, nästan fem månader gammal. Exploateringen kom fyra dygn efter merge:n. Oberoende analys pekar på att angriparen helt enkelt läste den offentliga, beskrivande namngivna patchen, förstod vad den lagade och slog till innan en enda nod hunnit uppgradera.

Det här är vad säkerhetsbranschen kallar ett N-dagsproblem, och det är äldre än krypto. En N-dagssårbarhet är en som redan är känd och rättad i koden men ännu inte utrullad hos användarna; fönstret mellan publik fix och faktisk patchning är just då systemet är som mest sårbart, eftersom rättningen fungerar som en ritning över svagheten. I sluten mjukvara kan man skjuta ut en patch tyst innan detaljerna blir kända. I öppen källkod som Bitcoin och Elements finns ingen sådan lyx: varje commit är offentlig i samma sekund den skrivs, och en tyst säkerhetsfix strider mot hela den öppna utvecklingens öppenhetsideal.

Det ställer utvecklare inför ett nästan omöjligt val. Lagar man i det öppna berättar man för angriparna exakt var de ska titta. Lagar man i det tysta bryter man mot normen att buggar ska rapporteras och rättas transparent, och man riskerar att andra projekt som delar samma kodbas aldrig får veta att de också är sårbara. Liquid-fallet är ett skolboksexempel på hur den avvägningen kan sluta katastrofalt när uppgraderingen dröjer.

Coordinated disclosure: normen krypto ärvde och bröt

Traditionell it-säkerhet löser N-dagsproblemet med det som kallas coordinated vulnerability disclosure, samordnat sårbarhetsavslöjande. Modellen, som drivits hårdast av Googles Project Zero, ger den drabbade leverantören en fast frist, ofta 90 dagar, att rätta felet innan detaljerna publiceras. Den som hittar buggen håller tyst under fristen, leverantören patchar, användarna uppgraderar, och först därefter går den fullständiga beskrivningen ut. Alla vinner, i teorin.

Krypto ärvde idén men bröt förutsättningarna. När koden ligger på kedjan och är oföränderlig finns det inget privat patchfönster; ofta kan man inte ens uppgradera ett driftsatt kontrakt utan att migrera hela protokollet. När utvecklingen är helt öppen är själva fixen avslöjandet. Och när systemet är tillståndslöst finns ingen betrodd leverantör att rapportera till i förtroende, bara en anonym utvecklargrupp och en publik commit-historik. Det som i den klassiska modellen är ett kontrollerat samspel mellan finnare och leverantör blir i krypto en kapplöpning mellan den som läser patchen först och den som uppgraderar snabbast.

Just därför blev tvisten om vem som varnade vem så central i Liquid-fallet. Bitcoin Red Team, en grupp för offensiv säkerhetsgranskning, hävdar att de skickade en rapport före den 6 september. Blockstream tillbakavisar att någon varning ignorerades. Vem som har rätt avgör om det här var ett misslyckat samordnat avslöjande eller inget avslöjande alls, och den frågan återkommer vi till.

Ritualen: att förhandla med angriparen på kedjan

Det finns ett drag i kryptons post-mortem-kultur som varken flygbranschen eller Silicon Valley uppfann: den öppna förhandlingen med angriparen, förd i klartext på blockkedjan. Den mest citerade förlagan är Euler Finance. I mars 2023 tömdes långiveprotokollet på nära 200 miljoner dollar (runt 1,9 miljarder kronor) i en flash loan-attack. Euler la ett publikt bud, angriparen svarade på kedjan med orden ”ingen avsikt att behålla det som inte är vårt”, och efter några dagars förhandling returnerades i praktiken alla återvinningsbara medel, omkring 177 miljoner dollar (The Block).

Ännu större var Poly Network i augusti 2021, där en angripare som medierna döpte till ”Mr White Hat” tömde protokollet på svindlande 611 miljoner dollar och sedan lämnade tillbaka nästan allt, tackade nej till en bounty på en halv miljon dollar och till och med till ett erbjudande om att bli protokollets säkerhetsrådgivare (Cointelegraph). Ingen åtalades. Kontrasten mot fall där förhandling är omöjlig är skarp: när Lazarus-gruppen låg bakom Ronin-hacket 2022, ett av de största någonsin på cirka 625 miljoner dollar (CoinDesk), fanns ingen att förhandla med, och pengarna var borta tills bolaget självt gjorde spelarna hela, en historia vi följt i vår genomgång av Sky Mavis väg från Ronin-hacket tillbaka till Ethereum.

Förhandlingsritualen har blivit så etablerad att både belopp och tonläge följer ett manus. Angriparen framställer sig som en tjänst, protokollet som en tacksam kund, och tioprocentaren som ett rimligt arvode. Liquid-angriparens meddelanden följde manuset nästan till punkt och pricka. Frågan är om ett manus gör en handling laglig.

Var går gränsen mellan white-hat och tjuv?

Om manuset är detsamma, vad skiljer då en riktig white-hat från en tjuv med bra pr? Fyra kriterier återkommer i branschens diskussion, och Liquid-fallet faller på minst ett av dem.

Det första är samtycke. En äkta white-hat agerar inom ramen för ett i förväg publicerat bug bounty-program eller ett safe harbor-avtal som uttryckligen tillåter kontrollerad exploatering mot en förutbestämd ersättning. Liquid hade inget sådant avtal med den här personen. En bounty man delar ut i efterhand, under hot om att pengarna annars inte kommer tillbaka, är per definition inte överenskommen på förhand. Det andra är avsikt och proportionalitet: en white-hat tar bara så mycket som krävs för att bevisa sårbarheten, inte 95 procent av reserven. Det tredje är fullständig återlämning utan villkor. Att returnera 85 procent och behålla resten som självutnämnt arvode är just det villkor som förvandlar en räddning till en förhandling under tvång.

Det fjärde kriteriet är tidpunkten och samordningen: rapporterade finnaren felet privat och gav teamet en chans att patcha, eller utnyttjade hen det först och förklarade sig efteråt? Det är exakt den frågan som Bitcoin Red Team och Blockstream nu strider om. När tre av fyra kriterier pekar åt fel håll spelar det mindre roll vad OP_RETURN-meddelandet påstår. Etiketten white-hat är inte något man tar själv; den tilldelas av den som blev drabbad, och ibland av en domstol.

SEAL Safe Harbor: försöket att skriva ner reglerna

Den mest seriösa branschansträngningen att göra gråzonen svartvit heter Whitehat Safe Harbor och drivs av Security Alliance, ofta förkortat SEAL. Det är ett publikt, i förväg antaget erbjudande som ett protokoll frivilligt ansluter sig till. Poängen är att flytta beslutet i tiden: genom att definiera vad som är tillåtet innan något händer slipper man den efterhandsförhandling där båda parter åberopar sin egen moral (Security Alliance).

• Räddade medel ska returneras inom 72 timmar.
• Bounty sätts till tio procent av det återvunna, med tak på en miljon dollar (cirka 9,4 miljoner kronor).
• White-haten får rättsligt stöd via en särskild försvarsfond, Security Research Legal Defense Fund.
• Anslutningen är frivillig: fler än 30 protokoll och tillgångar värda över 60 miljarder dollar, långt över 500 miljarder kronor, omfattas.

En white-hat som håller sig innanför ramarna vet på förhand att hen inte blir åtalad; ett protokoll vet på förhand vad det kommer att kosta. Det är i praktiken ett försök att ersätta ritualen med ett kontrakt. Problemet syns tydligt i just Liquid. Blockstream och Elements omfattades inte av något Safe Harbor-avtal med den här angriparen. Utan ett förhandsavtal finns ingen regelbok, och då återstår bara två parter som var för sig deklarerar vad som är rätt. Safe Harbor löser gråzonen exakt så långt som frivillig anslutning räcker, och inte en centimeter längre.

När rätten underkänner white-hat-etiketten

Att en angripare kallar sitt tilltag lagligt betyder inte att en domare håller med, och det tydligaste exemplet är Mango Markets. I oktober 2022 manipulerade Avraham Eisenberg priset på MNGO-perpetualen och tömde protokollet på mer än 110 miljoner dollar (drygt en miljard kronor). Han kallade det öppet en ”mycket lönsam handelsstrategi”, och Mangos DAO röstade igenom en uppgörelse där han fick behålla omkring 47 miljoner dollar mot att han lämnade tillbaka resten och ett löfte om att ingen skulle driva åtal (TRM Labs).

DAO:ns röst band inte staten. Eisenberg åtalades ändå, dömdes av en jury 2024, och först i maj 2025 upphävde en federal domare domarna, delvis med argumentet att Mango Markets inte hade några skrivna regler mot det han gjorde (The Block). Det är en koden-är-lag-seger i rätten, samma spänning mellan skriven kod och skriven lag som vi utforskat i DAO-dramat där ingen bröt mot reglerna. Justitiedepartementet har överklagat friandet, så sista ordet är inte sagt.

Läxan för white-hat-debatten är dubbel. Å ena sidan kan en community-förhandlad uppgörelse falla platt inför en åklagare som aldrig satt med vid bordet. Å andra sidan kan en domstol ge upprättelse åt den som utnyttjade en lucka just för att ingen skrev ner att luckan var förbjuden. För en utvecklare eller grundare som riskerar personligt ansvar är det en skrämmande osäkerhet, ett tema vi tagit upp i intervjun med grundaren som verkar under juridiskt hot.

Bounty eller utpressning? Den tunna linjen

Skillnaden mellan en bounty och en lösensumma är inte beloppet, utan tvånget. En bounty betalas frivilligt för ett arbete man bett om. En lösensumma pressas fram genom att någon håller något värdefullt gisslan. Liquid-angriparen håller 598,5 bitcoin gisslan och kallar dem bounty. Blockstream kallar det med rena ord något annat.

Bolagets uttalande var ovanligt kategoriskt: ”Vi kommer inte att betala för att få tillbaka stulen egendom”, och vidare att ”att ta tillgångar utan tillstånd och hålla inne dem är ett brott, inte ansvarsfullt avslöjande. Det är inte white-hat-verksamhet. Det är stöld” (The Block). Att vägra betala är i sig ett kulturellt ställningstagande: så länge protokoll betalar tioprocentaren för att slippa bråk, lönar sig ritualen och fler kommer att pröva den.

Samtidigt komplicerades bilden av en disclosure-tvist. Calle, medledare för Bitcoin Red Team, hävdar att gruppen skickade en säkerhetsrapport före den 6 september och knöt den obetalda balansen till den försummelsen med den bittra kommentaren att ”det kostar tydligen bara 600 BTC att ignorera ett mejl från red team” (Bitcoin.com News). Blockstreams tidigare säkerhetschef Samson Mow svarade att inga mejl ignorerades, och Calle menar att Adam Back beskrivit patcharna selektivt och oprecist. Bitcoin Red Team lovar en fullständig redogörelse för avslöjandeprocessen efter att Blockstream publicerat sin egen post-mortem. Om red team har rätt var det inte en white-hat som räddade dagen, utan ett samordnat avslöjande som misslyckades långt innan angriparen dök upp.

Transparensens två ansikten

Snabb, radikal transparens har blivit kryptons mest beundrade svar på en kris, och riktmärket sattes av Bybit. När börsen drabbades av ett av de största kryptohacken någonsin i februari 2025 valde vd Ben Zhou att sända direkt: löpande uppdateringar, forensiska rapporter från externa utredare publicerade inom dagar, och en omfattande bounty för att spåra medlen. Transparensen byggde förtroende i ett läge där tystnad hade dödat börsen.

Men transparens har ett andra ansikte. En post-mortem är också ett pr-dokument, skrivet av en part med allt att förlora, och tidpunkten för vad som avslöjas kan vara lika strategisk som ärlig. Att välja att kalla en bugg AI-hittad och icke-kritisk, att betona hur snabbt pegen täcks, eller att skjuta upp de obekväma detaljerna tills efter att ordningen återställts, är alla legitima kommunikationsval som samtidigt formar skuldfrågan. HOGE Wire har tidigare visat hur själva grammatiken i en obduktion avgör vems felet blir; disclosure-tidpunkten är samma verktyg på en annan axel.

För läsaren betyder det att transparens inte får förväxlas med sanning. En snabb, välformulerad post-mortem kan vara både en uppriktig redovisning och en skickligt regisserad skadekontroll. Ofta är den båda samtidigt, och konsten ligger i att se skillnaden.

Siffrorna 2026: nycklar och konsensus slår kod

Liquid-fallet passar in i en tydlig trend. Enligt TRM Labs förlorades under första halvåret 2026 cirka 972 miljoner dollar (drygt 9 miljarder kronor) i 207 incidenter, ett rekord i antal men värdemässigt lägre än året innan. Det slående är fördelningen: rena kontraktsbuggar stod för majoriteten av incidenterna men en liten del av värdet, medan komprometterade nycklar och operativa fel utgjorde omkring 15 procent av fallen men hela 76 procent av det stulna värdet (TRM Labs).

CertiK, som räknar med en annan metod, landade på ungefär 1,3 miljarder dollar (omkring 12 miljarder kronor) i 344 incidenter under samma period, där plånboks- och nyckelkompromisser var den dyraste kategorin med över 444 miljoner dollar (Forbes). Certiks vd Ronghui Gu har återkommande påpekat att ett protokoll kan klara en felfri kodgranskning och ändå förlora miljoner på grund av en komprometterad admin-nyckel. Liquid är en variant på temat: inte en nyckel, men en konsensusbugg som ingen kontraktsrevision var byggd för att fånga.

Slutsatsen är obekväm för en bransch som länge sålt ”granskad av X” som en trygghetsstämpel. När roten allt oftare sitter i infrastruktur, nycklar eller konsensuslager snarare än i själva kontraktet, säger en godkänd revision allt mindre om den faktiska risken. Det är också därför frågan om vem som förvarar nycklarna blivit så central, något vi går igenom i vår jämförelse av kryptoförvarare.

Vad MiCA och Finansinspektionen faktiskt täcker

För en svensk innehavare av L-BTC reser Liquid-fallet en obekväm fråga: vem kan man vända sig till? Sedan den 30 december 2024 tillämpas EU:s kryptoförordning MiCA fullt ut, och Finansinspektionen är den behöriga myndigheten i Sverige. Från den 1 oktober 2025 måste varje kryptoföretag som vill fortsätta betjäna svenska kunder ha lämnat in en tillståndsansökan till FI eller avveckla verksamheten (Finansinspektionen).

Men MiCA reglerar utfärdare och kryptotjänsteleverantörer, alltså börser, förvarare och emittenter, inte ett protokoll eller en federation i sig. Liquid drivs av en distribuerad grupp functionaries, inte av ett svenskt tillståndspliktigt bolag. Den som förlorade pengar i en sådan exploatering har därför normalt ingen CASP att klaga hos, ingen insättningsgaranti och ingen tillsynsmyndighet som kan tvinga fram ersättning. Kryptoderivat som perpetualer faller dessutom under MiFID II och inte under MiCA, ännu ett lager där ansvaret är utspritt. FI är för sin del tydlig med att konsumentskyddet för krypto är svagare än för de flesta andra finansiella produkter (Finansinspektionen).

Det är i det tomrummet som post-mortem-kulturen fyller en funktion. När det inte finns någon myndighet att överklaga till blir den offentliga obduktionen, den on-chain-förhandlade återlämningen och ryktesdomstolen den enda upprättelse som står till buds. Disclosure-etiken är med andra ord inte bara en akademisk fråga om moral; den är den självstyrning som trätt in där lagen ännu inte når. EU:s särskilda regler för decentraliserad finans väntas först åren därefter, vilket lämnar gråzonen öppen ett bra tag till.

Så läser du en obduktion med disclosure-glasögon

Nästa gång ett protokoll publicerar sin post-mortem och en angripare hävdar att allt var för det goda, finns det några konkreta signaler att väga in innan man tar ställning. De skiljer en trovärdig räddning från en efterhandskonstruktion.

• Gröna flaggor: ett i förväg publicerat bug bounty- eller safe harbor-avtal; fullständig återlämning utan villkor; en namngiven grundorsak och en offentlig tidslinje; bekräftad samordning med en red team eller finnare före exploateringen; en tydlig fix som täcker exakt det fel som utnyttjades.
• Röda flaggor: en tyst patch följd av en exploatering i patchfönstret; en självutnämnd bounty utan protokollets samtycke; skuld som skjuts på en AI-hittad bugg eller en extern skurk utan att den egna processen granskas; kvarhållna medel som påtryckningsmedel; och rapporter från säkerhetsforskare som teamet aldrig erkänner.

Grundregeln är enkel: samtycke före handling skiljer en white-hat från en tjuv, och tidpunkt före utnyttjande skiljer ett samordnat avslöjande från en kapplöpning. Allt annat är retorik. En läsare som håller de två frågorna i huvudet, gav protokollet tillåtelse i förväg och fick finnaren en chans att patcha, kan i de flesta fall se genom både OP_RETURN-poesin och pressmeddelandets artiga formuleringar.

Liquid-fallet lär vi oss inte facit på förrän Blockstream och Bitcoin Red Team lagt fram sina fullständiga versioner. Men själva striden om ordet white-hat är i sig lärorik. Den visar att kryptobranschen ännu inte enats om sin egen mest grundläggande moralfråga, och att svaret, tills vidare, avgörs fall för fall av dem som råkar ha mest att förlora.