Var byggarna bygger: från hackerhus till nätverksstat 2026

Ett builder-porträtt visar nästan alltid samma saker. Datorn, hoodien, den gröna commit-grafen på GitHub, en token-ticker i profiltexten och en tidszon som aldrig riktigt sover. Det som porträttet nästan aldrig visar är en plats. Genren suddar bort geografin med flit: byggaren framställs som en ren funktion av kod och kapital, lika hemma i Lissabon som i Seoul och lika lätt att nå på Discord oavsett var kroppen råkar befinna sig.

Under 2026 blev platsen ändå huvudsaken. Samma kryptobyggare som stolt kallar sig gränslösa och fjärrarbetande har de senaste åren byggt en närmast religiös längtan efter att träffas på riktigt: i hackerhus, i popup-städer och, för de mest ambitiösa, i det som Balaji Srinivasan har döpt till nätverksstater. Byggarklassen har förvandlat sig själv till en geografi. Den här texten är en karta över den geografin, och en fråga till den nordiska byggaren: när exit-drömmen kallar, stannar du eller flyttar du?

Porträttet visar datorn, aldrig platsen

Vi har läst byggaren på många sätt i den här serien: som statussymbol, som varumärke, som mätbar mindshare och som en profil man måste lära sig att granska. Ett perspektiv har vi knappt rört: var byggaren faktiskt befinner sig. Det är ingen slump. Porträttgenren är byggd för att göra platsen oviktig. En duktig byggare ska kunna sitta var som helst, pusha kod dygnet runt och ändå vara en del av samma globala nattskift.

Det finns en systerfråga om vilken kedja en byggare tillhör, alltså den ideologiska hemvisten. Vi har kartlagt de kulturella builder-stammarna kring Ethereum och Solana på annat håll, men stam är inte samma sak som plats. Du kan vara Solana-maximalist i Stockholm och Ethereum-purist i Buenos Aires. Den här texten handlar inte om vilken flagga byggaren viftar med, utan om var fötterna står, och om varför just den frågan blev laddad 2026. Svaret börjar i en paradox.

Byggaren är global, men längtar hem

Kryptobranschen är förmodligen den mest platslösa arbetsplats som har funnits. Team organiseras som DAO:er utan huvudkontor, kärnutvecklare är pseudonyma och bor bakom en avatar, löner betalas i stablecoins och den enda gemensamma adressen är en Discord-server. En byggare kan bidra till ett protokoll i flera år utan att någonsin veta i vilket land kollegan sover.

Ändå har just den här kulturen, mellan 2023 och 2026, utvecklat en oväntad hunger efter att mötas i köttet. Fjärrarbete är effektivt men fattigt på det som byggare kallar ”serendipity”: de oplanerade mötena, den höga bandbredden i ett samtal vid ett köksbord, förtroendet som uppstår när man delar en illa ventilerad lägenhet under en hackathonhelg. Async bygger kod. Närvaro bygger tillit. Och tillit är den verkliga bristvaran i en bransch där de flesta relationer börjar med ett handslag man aldrig kan skaka.

Lösningen blev att bygga platser. Inte permanenta kontor, utan tillfälliga, intensiva och ofta vackra sammankomster som ändå gör anspråk på att vara något mer än en konferens. För att förstå dem är det lättast att dela in byggargeografin i tre lager.

Builder-geografins tre lager

Skillnaden mellan lagren är inte storleken utan ambitionen. Ett hackerhus vill dela hyra och kontakter. En popup-stad vill testa ett litet samhälle. En nätverksstat vill i slutänden ersätta något som staten gör i dag.

Ju längre ner i tabellen man kommer, desto större blir krocken med den existerande världen: skattemyndigheter, immigrationsregler och internationell rätt. Vi går igenom lagren uppifrån och ner.

Hackerhuset och pilgrimsfärderna

Längst ner, och äldst, ligger hackerhuset. Idén är enkel: hyr ett hus eller en våning nära en stor hackathon eller konferens, fyll den med byggare som sover för lite, och låt kod, kontakter och sömnbrist blandas. Traditionen går tillbaka till de tidiga ”crypto castles” i San Francisco och lever i dag som ett löst nätverk av co-living-hus i varje stad som råkar ha en kryptohändelse just den veckan.

Ovanpå hackerhusen ligger själva pilgrimsfärderna, alltså kalendern av stora samlingar som strukturerar byggarens år. ETHDenver i februari är en av världens största hackathonsamlingar, gratis för byggare och numera så stor att den drar tiotusentals deltagare: kärnutvecklare, grundare, investerare och till och med tillsynsmyndigheter till samma lokaler.

I november 2025 tog Ethereum Foundation steget vidare och arrangerade Devconnect i Buenos Aires, marknadsfört som en ”Ethereum World’s Fair” och beskrivet som stiftelsens största evenemang någonsin. Valet av Argentina var ingen slump: landet har en av världens mest kryptovana befolkningar, en lokal byggarscen som fött projekt som Kleros och OpenZeppelin, och en regering som under Javier Milei gjort sig till kontinentens mest uttalat kryptovänliga. Pilgrimsfärden är alltså inte bara social, den är också en signal om var kapital och talang tror att framtiden ligger.

Zuzalu: staden som byggdes på två månader

Nästa lager, popup-staden, fick sitt urexempel våren 2023. Då samlade Ethereums medgrundare Vitalik Buterin omkring 200 byggare, forskare och tänkare i Lustica Bay i Montenegro för ett två månader långt experiment kallat Zuzalu. Deltagarna bodde tillsammans, arbetade tillsammans och testade idéer om livslängdsforskning, kryptografi, artificiell intelligens och just nätverksstater.

Poängen var inte konferensen utan frågan: kan en tillfällig fysisk gemenskap uppfinna nya sätt att styra sig själv, verifiera vilka som är medlemmar och samordna utan en central chef? Ur Zuzalu föddes bland annat Zupass, ett system för kryptografisk identitet och medlemskap som lät deltagarna bevisa att de hörde till utan att lämna ifrån sig mer data än nödvändigt. Det är i praktiken samma problem som gör vanliga kryptoprodukter svåra att komma in i; vi har skrivit om hur plånbokens onboarding flyttat friktionen neråt, och en popup-stad ställs inför exakt den friktionen fast med ett fysiskt medlemskort.

Buterins egen slutsats efteråt var typiskt återhållsam: popup-städer har, som han uttryckte det, hittat ”product market fit”, men frågorna om styrning och medlemskap är långt ifrån lösta. Experimentet var lyckat som upplevelse; vad nästa steg skulle vara var betydligt mindre klart.

Edge City och popup-städernas explosion

Buterin ville inte äga idén. I stället uppmanade han gemenskapen att decentralisera Zuzalu, och resultatet blev en svärm av arvtagare. Den mest kända är Edge City, som startade 2024 med det uttalade målet att steg för steg bygga en ”network city”. Edge City driver återkommande popup-byar: Edge Esmeralda i Kalifornien återvänder 2026 för sin tredje upplaga (30 maj till 27 juni), och en första indisk by, Edge City India, planeras i Mandrem i norra Goa under senhösten.

Edge City är inte ensamt. Inom arton månader efter Zuzalu hade fler än tjugo avknoppade popup-byar dykt upp runt om i världen, från longevity-fokuserade läger till rena byggarresidens. Det som började som ett engångsexperiment har blivit en repeterbar produkt: hyr en plats, ta in ett par hundra byggare i några veckor, kör gemensam mjukvara för identitet och betalningar, och se vad som växer. Popup-staden är byggarkulturens sätt att prototypa ett samhälle utan att först behöva grunda ett.

Nätverksstaten: Balajis tes om exit framför röst

Det tredje och mest ambitiösa lagret är nätverksstaten. Termen kommer från Balaji Srinivasan, tidigare teknikchef på Coinbase och general partner på riskkapitalbolaget a16z, och från hans bok The Network State (2022). Hans definition är avsiktligt kompakt: ett socialt nätverk med en gemensam moralisk idé, en känsla av nationell identitet, en erkänd grundare, förmåga till kollektivt handlande, en inbyggd kryptovaluta, ett folkbokföringsregister på kedjan och, till slut, tillräckligt med medlemmar och kapital för att förhandla fram diplomatiskt erkännande.

Den bärande metaforen är ”cloud first, then land”: du börjar i molnet som en online-gemenskap, samlar medlemmar och pengar, och köper sedan fysisk mark bit för bit. Under alltihop ligger nationalekonomen Albert Hirschmans gamla begreppspar. Missnöjd med sitt land har du historiskt haft två val: ”röst”, att stanna och försöka påverka, eller ”exit”, att lämna. Balaji gör exit till en dygd och en affärsmodell. Det är en radikal tanke, och den ligger obekvämt nära drömmen om att spelarna själva ska äga och styra det de bygger, en tanke vi känner igen från gemenskapsstyrningen i kryptospel: samma löfte om självstyre, samma svårighet att få det att fungera när riktiga pengar och riktig makt står på spel.

Network School: från Malaysia till Kazakstan

Hur ser exit ut i praktiken? Balajis eget skarpaste försök heter Network School. Han öppnade det 2024 i Forest City i Johor i Malaysia, ett halvtomt lyxbygge som blev en oväntat passande kuliss för ett experiment i att bygga framtiden på annans mark. Skolan är ett co-living- och co-learning-community för grundare, ingenjörer och byggare; en pilotomgång på 90 dagar växte till ett årslångt program, och medlemsantalet klättrade från ett par hundra till, enligt egna uppgifter, över 400 under 2025.

Sommaren 2026 tog verkligheten in. Delstatsregeringen i Johor beordrade Network School att upphöra med all verksamhet från och med den 22 juli 2026, efter en utredning om misstänkta brott mot immigrationslagstiftningen. Enligt Fortune följde utredningen på uppgifter i sociala medier om att israeliska medborgare fanns bland deltagarna, en känslig fråga i Malaysia. Srinivasan svarade snabbt med att meddela att Network School skrivit ett samförståndsavtal med Kazakstan, som utlovat snabbspår för visum och hjälp med att flytta bolag och talang.

Läxan är svår att missa. Molndelen av en nätverksstat kan byggas av vem som helst. Markdelen kräver alltid ett värdland som säger ja, och ett värdland som säger ja kan också säga nej. Exit är inte en dörr ut ur staten, det är en flytt från en stat till en annan, med gränspolis och allt.

Praxis, Próspera och de privata städerna

Vid sidan av Balaji finns en hel undergenre av privata städer som vill hoppa över det tillfälliga och gå direkt på egen jurisdiktion. Två exempel ringar in ytterligheterna.

Praxis, lett av 28-årige Dryden Brown, kallar sig ”den första nätverksstaten” och tillkännagav ett kapitaltillskott på 525 miljoner dollar (drygt 5 miljarder kronor), merparten från en kryptoinvesterare och med änglar som Farcaster-grundaren Dan Romero. Projektet har letat mark i Karibien och senare på Grönland, och uppger sig ha över 150 000 ”medborgare”. Siffrorna är byggarens egna och ska läsas därefter: en nätverksstat mäter gärna sin storlek i följare snarare än i invånare med pass.

I andra änden ligger Próspera, en privat, semiautonom zon på ön Roatán i Honduras med eget regelverk, låga skatter och en utlovad stabilitetsgaranti på 50 år. När Honduras 2022 rev upp lagen som möjliggjorde zonerna svarade Próspera med ett skiljedomskrav på över 10 miljarder dollar mot staten. Tvisten pågår fortfarande i Världsbankens skiljedomsorgan ICSID; enligt en genomgång på Wolters Kluwers skiljedomsblogg har processen rört sig framåt under 2026 utan slutligt avgörande. Att bygga en egen stat visar sig, föga förvånande, kunna sluta i en domstol; det är en dyrare version av samma juridiska utsatthet vi såg när en grundare möter rättssystemet, fast här är motparten ett helt land.

Crypto Valley Zug: den lagliga motpolen

Mot alla dessa flyktförsök står ett tråkigt men lärorikt motexempel: kantonen Zug i Schweiz, känd som Crypto Valley. Här behövde ingen bryta sig loss från en stat. Ethereum Foundation registrerade sig i Zug redan 2014, och stiftelsens närvaro drog till sig andra: Web3 Foundation bakom Polkadot, Cardanos IOHK och Tezos följde efter. I dag har fler än tusen blockkedje- och kryptobolag juridisk hemvist där.

Zug erbjuder det nätverksstaterna säger sig vilja ha, fast inom lagen. Kantonen har tagit emot skatt i bitcoin och ether sedan 2021, med ett tak på 1,5 miljoner schweizerfranc per betalning, och den effektiva bolagsskatten ligger runt tolv procent. Poängen är inte att Zug är billigast, utan att det bevisar en obekväm sanning för exit-rörelsen: du behöver ingen ny nation för att få en kryptovänlig jurisdiktion. Du behöver en existerande kanton som säger ja. Den insikten gör hela skillnaden mellan att flytta och att grunda.

Vitalik mot Balaji: två kartor över framtiden

De två mest inflytelserika rösterna i den här debatten drar åt olika håll, och skillnaden är värd att kartlägga. Där Balaji ser exit ser Buterin ett experiment som måste förbli positivt för alla, annars förlorar det sitt värde.

Buterin har varnat för att den sortens stamtänkande som redan präglar sociala medier är ”zero-sum and unproductive”, och att nätverksstater bara kan överleva om de bygger samarbete och inkluderande medlemskap i stället för murar. Popup-staden är för honom en mildare, mer stegvis väg: testa samhället i veckor, inte för alltid, och håll dörren öppen. För Balaji är själva poängen att stänga en dörr och öppna en ny.

Ingen av kartorna är ännu ritad färdig. Men de förklarar varför samma ord, nätverksstat, för den ene betyder ett laboratorium och för den andre en flyktbil.

Estland: när staten själv blir en app

Det finns en tredje väg som varken kräver secession eller ett schweiziskt skattekontor, och den kommer inte från kryptovärlden utan från en nationalstat. Estland lanserade sitt e-Residency-program redan 2014: ett digitalt medlemskap som låter vem som helst i världen starta och driva ett estniskt EU-bolag på distans, utan att någonsin flytta dit fysiskt.

Siffrorna är slående. Enligt programmets egen statistik har fler än 144 000 personer från 187 länder blivit e-residenter, och de har grundat över 43 600 bolag; bara under 2026 tillkom över 4 200 nya företag. Estland har med andra ord byggt ”staten som en tjänst” utan att någon behövt lämna sitt eget land. Det är precis den molnbaserade medlemsidé som Balaji predikar, fast levererad av en befintlig stat med riktigt EU-medlemskap i ryggen. För byggaren är lärdomen provocerande enkel: kanske är konkurrenten till nätverksstaten inte en annan nätverksstat, utan en smart nationalstat.

De nordiska byggarna, Jantelagen och frestelsen att fly

Var lämnar allt detta den nordiska byggaren? Norden har fött byggare i världsklass. Safello i Stockholm demonstrerade en av Sveriges första bitcoinbankomater redan 2013; Dune Analytics, grundat av två norrmän med bakgrund på Schibsted, blev en av branschens mest använda dataplattformar. Finländska Aave och danska Sky (tidigare MakerDAO) hör till DeFi:s mest inflytelserika protokoll.

Men Norden har också en varnande historia. KnCMiner, som byggde ett stort gruvdatacenter i Boden, gick i konkurs 2016 när halveringen och energikostnaderna slog till samtidigt. Talangen finns här, men tyngdkraften drar ofta byggaren mot hubbarna: Berlin, Lissabon, Dubai, Singapore.

Och här möter exit-ideologin sin kulturella motpol. Sverige är ett av världens mest digitaliserade, kontantlösa och tillitsbaserade samhällen, byggt på ”röst” snarare än ”exit”: kollektivavtal, konsensus och en grundmurad tro på institutioner. Jantelagen, den nordiska sociala koden som förmanar individen att inte tro sig vara förmer, är den rakt motsatta berättelsen till en grundare som venereras för att han bygger en egen stad. En nätverksstat säljer drömmen om att lämna kollektivet. Ett nordiskt samhälle är i grunden ett argument för att stanna i det. Den spänningen, mer än någon skattesats, avgör varför exit-tanken har svårare att fästa här än i Silicon Valley.

Vad säger Finansinspektionen? Flytta går, fly går inte

Oavsett hur långt en byggare drömmer sig bort finns en sak den fysiska geografin inte löser: regelverket följer med. I Sverige är Finansinspektionen behörig myndighet under EU:s kryptoregelverk MiCA. Sedan den 1 oktober 2025 måste varje kryptoföretag som riktar sig till svenska kunder ha ansökt om tillstånd hos FI eller upphöra; företag som redan var registrerade hade på sig till den 30 september 2025. Kryptoderivat, som terminer och eviga kontrakt, faller dessutom under MiFID II och inte under MiCA.

Det viktiga för nätverksstatsdrömmaren är att dessa regler följer kunden, inte grundarens adress. En tjänst som vänder sig till svenskar behöver FI-tillstånd oavsett om teamet bor i en popup-by i Goa eller en zon i Honduras. På samma sätt bestäms din skatt av var du är skatterättsligt bosatt, inte av var laptopen råkar stå en viss månad; ett co-living-läger upplöser inte Skatteverkets anspråk. Det är samma logik som när en plattform sätter egna regler ovanpå lagen, något vi såg när Steam förbjöd det som lagen tillåter: reglerna följer var du säljer och till vem, inte var du sover.

Därför är byggarens geografi till slut en signal, inte en flyktväg. När du läser ett porträtt, fråga vad platsen egentligen betyder. Är Zug ett skatteval? Är Dubai ett regelval? Är en popup-stad ett äkta försök att uppfinna styrning, eller bara en dyr festival med bra ljus? Platsen avslöjar vad byggaren värderar högst: rättslig säkerhet, låga skatter, gemenskap eller själva idén om att lämna. Du kan flytta, men du kan inte fly. Och det, snarare än hoodien och commit-grafen, säger dig vem byggaren faktiskt är.

Vanliga frågor

Vad är en nätverksstat?

En nätverksstat är, enligt Balaji Srinivasan som myntade begreppet, ett online-community med en gemensam moralisk idé, en erkänd grundare, en inbyggd kryptovaluta och ett folkbokföringsregister på kedjan, som samlar medlemmar och kapital i molnet och sedan köper fysisk mark med målet att en dag förhandla fram diplomatiskt erkännande. Ingen fullvärdig nätverksstat existerar ännu; projekten är experiment på olika mognadsnivå.

Vad var Zuzalu?

Zuzalu var en tillfällig popup-stad som Ethereums medgrundare Vitalik Buterin samlade i Montenegro våren 2023, där omkring 200 byggare, forskare och tänkare bodde och arbetade tillsammans i två månader för att testa nya sätt att styra, verifiera medlemskap och samordna. Experimentet gav upphov till arvtagare som Edge City och fler än tjugo avknoppade popup-byar.

Kan en svensk kryptobyggare slippa svensk skatt genom att flytta till en popup-stad eller nätverksstat?

Nej. Din skatt bestäms av var du är skatterättsligt bosatt, inte av var din dator står en viss månad, och ett co-living-läger eller en privat zon upplöser inte Skatteverkets anspråk. Dessutom följer EU:s kryptoregelverk MiCA kunden: en tjänst som riktar sig till svenskar behöver tillstånd från Finansinspektionen oavsett var grundarna bor.

Varför flyttar kryptobyggare till platser som Zug, Dubai eller Buenos Aires?

De söker en kombination av rättslig säkerhet, låga skatter och tät närvaro av andra byggare och investerare. Kantonen Zug i Schweiz är det tydligaste exemplet: Ethereum Foundation och över tusen kryptobolag finns där, och kantonen tar till och med emot skatt i bitcoin, vilket visar att man inte behöver grunda en ny nation för att få en kryptovänlig jurisdiktion.

Är nätverksstater en flykt från demokratin?

Kritiker menar att de riskerar att bli de rikas väg ut ur det gemensamma, en ”exit” i stället för ”röst”. Även Vitalik Buterin, som är positiv till popup-städer, varnar för att projekten blir farliga om de präglas av nollsummetänkande och stängda, exklusiva medlemskap i stället för samarbete. Frågan om vem som släpps in, och vem som lämnas kvar, är fortfarande olöst.

Marcus Okafor är kulturredaktör på HOGE Wire och bevakar kryptovärldens byggare, institutioner och undergångar.